02 nov Feministbrev nr 187, man tar sig för pannan!
Men vad är det för dårar som styr sjukvården i Stockholm! Man tar sig för pannan! Barnmorskor säger upp sig på löpande band, chefer avsäger sig sitt chefskap och ansvariga tillsätter en ”samordnare”. Va ?!?!
Som ska samordna de spillror som finns kvar, eller?
Förlossningsvården i Stockholms län befinner sig i kris. Det kan inte ha undgått någon. Erfarna barnmorskor flyr förlossningsvården och nya barnmorskor väljer att arbeta inom andra verksamheter efter utbildningen. Förlossnings- och eftervårdsavdelningarna på de största sjukhusen står utan personal.Arbetsmiljö är katastrofal. På Södersjukhuset har chefsbarnmorskorna avsagt sig ansvaret för arbetsmiljön. På Danderyds sjukhus har två av fyra chefsbarnmorskor sagt upp sig i protest.
Just nu är läget så akut att vi måste se snabba insatser från Region Stockholms håll för att få kontroll över situationen, skriver barnmorskorna Tove Broheden och Hannah Dahlbäck på DN-debatt den 28 oktober. ”Vi vill en gång för alla slippa nedvärderas och förminskas när vi slår larm om en orimlig arbetsmiljö och en förlossningsvård som inte längre är patientsäker. Vi vill inte en enda gång till höra från ansvariga politiker att de ”inte delar bilden” av vår verklighet”
När finansregionrådet Irene Svenonius (M) kommenterar läget säger hon att ingen ska tvivla på att hontagit situationen på allvar. Hon har utsett en samordnare. Minsann!
Barnmorskorna på Danderyds förlossning vet vad som behövs och de har formulerat en kravlista. De vill bl.a. att det öppnas en förlossningsklinik till i regionen, de vill ha mer i lön och ersättning för extra pass utöver kvalificerad övertid och de avsäger sig uppdraget att handleda studenter om de inte får bättre arbetsmiljö. Som avslutning skriver de att ”Vi behöver barnmorskor som har hunnit äta lunch och varit på toaletten. Vi behöver barnmorskor som fått sin välförtjänta helgvila eller semester. Vi behöver chefer som finns nära oss och har tid för oss och verksamhetens utveckling. Vi behöver börja arbeta efter evidens och beprövad erfarenhet. En barnmorska per födande!”
År efter år tillåts förlossningsvården vara underfinansierad, vilket leder till underbemanning och ohållbara arbetsvillkor. Det får många utbildade barnmorskor att vända sig till andra delar av vården och många väljer att arbeta deltid för att orka med. Enligt Socialstyrelsen hade 18 av 21 regioner brist på barnmorskor 2020, och bristen väntas fortgå till år 2035.
Barnmorskor har under många år informerat både politiker och tjänstemän om den bristfälliga situationen. Men mindre förlossningskliniker läggs ner med hänvisning till säkerhet och risker. Det betyder längre resvägar, oövervakade förlossningar och rädda smärtpåverkade kvinnor som förlorar all rätt att välja.
Individualiserad och kvinnocentrerad vård borde vara en självklarhet men den svenska förlossningsvården är utformad utifrån ett medicinskt perspektiv där risktänk tar allt större plats och skapar en miljö som i sig kan skapa problem och ge upphov till stress, oro och komplikationer hos födande kvinnor. Det sade Eva Nordlund, ordförande i Barnmorskeförbundet, i ett uttalande förra sommaren. Och hon fortsatte: Basvård är att ha en (och samma) barnmorska vid sin sida under förlossningen och att få tillräcklig support efter barnet födelse. Men kvinnor lämnas ensamma när personalen inte räcker till. Att få välja var det känns tryggt att föda är vanligt förekommande i andra länder men inte i svensk förlossningsvård. Vad som är tryggt är olika för olika kvinnor. Därför stödjer forskningen olika vårdnivåer; små barnmorskeledda enheter, hemförlossningar, osv. men trots det fortsätter centraliseringen till stora förlossningskliniker. Hon avslutade: Det anstår inte ett land med ambitioner på jämställdhet att behandla kvinnor på det här sättet. Det är att utnyttja barnmorskors lojalitet och födande kvinnors foglighet. Det måste ske en förändring.
Och nu, ett drygt år senare, har förändringen kommit – en förlossningssamordnare! Man tar sig för pannan!
Gudrun