Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

06 mar Feministbrev 179 – Lika aktuellt nu som då – 6-timmars arbetsdag

Posted at 11:42h in feministbrev, nyheter, publicerat by

På måndag är det Internationella kvinnodagen. För egen del betackar jag mig gratulationer. Jag vill se reformer!

Inför 8 mars 2008 skrev jag och Margareta Winberg en text tillsammans. Tyvärr är den än mer aktuell idag.

” Idag på åttonde mars 2008 måste klimatfrågan vara i centrum. Det handlar om kommande generationers överlevnad. Alla rapporter hittills visar att det är en ändrad livsstil som står på dagordningen.  Det kräver en ny och vidgad förståelse av begreppet välfärd.

Först en sanning: om alla världens medborgare skulle leva på dagens svenska standard skulle vi behöva tre jordklot!  (Nu, 2021 är vi uppe i 4!) Vår livsstil/standard är inte hållbar. En annan sanning är att det aldrig går att teknifiera bort en överkonsumtion.

För de flesta av oss kvinnor är detta inte så märkvärdigt. Kvinnor lever redan idag på ett annat sätt än män. Det är inte alltid självvalt utan oftast ett resultat av den genusordning vi lever i. Män konsumerar mest och dyrast, män åker mest bil och flyg, män köper mer hemteknik som står stand by, osv. Kort sagt – män som grupp i världen, särskilt de rikaste, i västvärlden, tar mest resurser i anspråk. Eftersom frivilliga åtgärder inte biter återstår strukturella reformer som omfattar alla. Vi frågar oss om det är rimligt att fortsätta öka en ”välfärd” som ger mest till män, samtidigt som den leder oss mot jordens miljömässiga undergång? Vi tycker inte det och vi har ett radikalt förslag – korta arbetstiden i stället för att öka den privata konsumtionen.

På 70-talet nåddes 8-timmars arbetsdag. Då hade man redan siktet inställt på 6 timmar. LO, TCO, alla politiska partier, utom moderaterna, var överens. De statliga långtidsutredningarna likaså. På 80- och 90-talet började dock andra vindar att blåsa. Det ”individuella valet” av telebolag, elbolag, postbolag, pension, barnomsorg och skola kom också att omfatta arbetstiden. ”Flexibilitet”, som dittills varit ett arbetsgivaruttryck, anammades av arbetarrörelsen. En statlig utredning dödförklarade så 6-timmarsdagen 1989. Fackföreningsrörelsen stod bakom. Sedan dess har frågan varit näst intill politiskt död. Vänsterpartiet, Miljöpartiet, S-kvinnor och nu senast Feministiskt initiativ, har i motvind hållit kvar kravet.

Skulle då en generell arbetstidsförkortning kunna få en ny aktualitet? Vårt svar är ja.  Bara för att de ”gamla” jämställdhetsargumenten i arbetstidsfrågan inte bet på manssamhället, ska ingen hindra oss att se de nya.  Att ha kvinnors och barns behov som utgångspunkt för strukturella förändringar har inom politiken länge setts som att gynna ett ”särintresse”. Den manliga normen har fått stå som modell i samhällsbygget. Helhetsperspektiv och långsiktig hållbarhet har ersatts av kortsiktig konkurrens och teknikdriven överkonsumtion.

I ett klimatperspektiv håller inte de traditionella utvecklingsargumenten. Ständigt ökad materiell konsumtion som en följd av ständigt ökad produktion/produktivitet är ohållbart!

Alltså måste vi omdefiniera ordet ”välfärd”. Det traditionella BNP-måttet är omodernt och har egentligen inget med välfärd att göra. Det är ett instrument för att kunna jämföra olika länders ekonomiska utveckling och skapa inbördes konkurrens.

UNDP har genom sina Human Development Index påbörjat en omdefiniering av begreppet tillväxt/välfärd. Man mäter helt enkelt viktiga faktorer för människor; utbildning, sjukvård, kvinnors deltagande och medborgarnas medellivslängd.  I en sådan mätstock skulle uppgifter om arbetstid, både betald och obetald, kunna synliggöras och det välfärdsarbete som många, ff. kvinnor, gör genom omsorg och service utanför den ordinarie arbetsmarknaden, skulle kunna kopplas ihop med hållbar utveckling och miljö. På så vis får vi ett betydligt bättre mått på hur människor mår – om vi ”färdas väl”.

Då faller också ett av de mest använda argumenten mot en arbetstidförkortning – ”den hotar välfärden därför att den ger en lägre ekonomisk tillväxt”.  Arbetstidsförkortningen från 48 till 40 timmar hotade aldrig välfärden. Tvärtom var den en motor i en växande välfärd.

6-timmarsdagen lever! Klimatkrisen har gett arbetstidsfrågan ny och nödvändig näring.”

Detta skrev alltså jag och Margareta Winberg, S, i en gemensam artikel inför 8 mars 2008. Idag är frågan än mer aktuell. Den omställning som klimatkrisen påbjuder måste alltid vara kopplad till vardag och välfärd.

Gudrun

 

Tags:
Print page