31 aug Feministbrev 173 – Klimatkrisen kräver nya initiativ

Nu har jag lyssnat/läst samtliga riksdagspartiers sommartal. Jag blir förskräckt. Det är uppenbart att Coronapandemin har satt klimatkrisen i skugga. Trots att de hänger ihop! Många har visat på sambandet mellan skövling av skog, utrotande av arter, storskaligt jordbruk och köttproduktion, antibiotikaresistens, oreglerad handel med vilda djur och klimatförändringar. Så här skrev Johan Rockström i SvD 2020-03-29: ”Vi lever i en värld där globalt resande, handel och förtätning av liv i städer, integrerar med avskogning, miljöutarmning och global uppvärmning. Allt detta samspelar och ökar riskerna för helt nya smittor som utvecklas till pandemier.”

Därför är det skrämmande att se vilken undanskymd plats klimatkrisen fortfarande har i media och i politiken. Jag har alltsåläst/lyssnat igenom samtliga partiledartal som hållits i augusti. Det är under samma period som det har kommit flera larmrapporter om att uppvärmningen går fortare än befarat, att isen på Grönland nu tinar i en ostoppbar takt och att havsnivån kan komma att stiga med många meter.

Så vad säger partierna. Med få undantag ingenting. Ingenting!

Sverigedemokraterna är tysta. Moderaternas framtidsfrågor är kamp mot den grova brottsligheten, invandringen måste minska och pengarna till Försvaret öka. Liberalerna lanserar ”återstartsprogram” utan ett ord om klimatet. Kristdemokraterna vill få ordning på migrationen (minska) och stärka arbetslinjen. Centerpartiet lanserar en ekonomisk nystart där ”grön utveckling” endast nämns på några få rader. Socialdemokraterna nämnde klimatet en gång (!!!), i en uppräkning av fem viktiga områden där det sista var: – ”Vi väljer att öka takten i klimatomställningen”.  Inte heller för Vänsterpartiet var klimatkrisen utgångspunkten.  I slutet av talet (sidan 8 av 10) sägs dock att det är bråttom att ställa om för att ha en bebolig planet i framtiden, följt av kloka förslag om investeringar i järnväg, vindkraft, klimatsmarta bostäder, osv. En grön New Deal, i Sverige och globalt.

Endast ett parti, Miljöpartiet, har klimatkrisen som huvudfråga och utgångspunkt. Bägge språkrören talar om livsfarliga brytpunkter för den globala uppvärmningen och menar att vi måste tänka nytt för att undvika fler katastrofer än de vi redan sett. Gröna investeringar ska ta oss bortom fossilberoendet.

Utifrån det parlamentariska läge vi har i Sverige idag ser det alltså mörkt ut för den kommande mandatperioden. Samtidigt skriver Greta Thunberg, tillsammans med andra unga, i en text med global spridning och som numera har hundratusentals underskrifter.

”Det är nu tydligare än någonsin att klimatkrisen aldrig har behandlats som en kris, varken från politiker, media, företag eller finans. Och ju längre vi låtsas som att vi är på en pålitlig väg till lägre utsläpp och att de åtgärder som krävs för att undvika en klimatkatastrof finns tillgängliga inom dagens system – eller för den delen, att vi kan lösa en kris utan att behandla den som en kris – desto mer dyrbar tid kommer vi att förlora.

Det finns en (annan) sak som har blivit tydligare än någonsin: Klimat och miljömässig rättvisa kan inte uppnås så länge vi fortsätter att ignorera och titta bort från de sociala och rasliga orättvisorna och förtrycket som har lagt grunden för vår moderna värld. Kampen för rättvisa och jämställdhet är universell. Oavsett om det är kampen för social, rasmässig, klimat- eller miljö- rättvisa, jämställdhet mellan könen, demokrati, mänskliga rättigheter, ursprungsbefolkningar – LGBTQ- och djurens rättigheter, yttrandefrihet och pressfrihet eller kampen för ett balanserat stödsystem för välmående och fungerande liv. Om vi inte har jämlikhet, har vi ingenting. Vi behöver inte välja och splittra oss över vilken kris eller fråga vi bör prioritera, för de är alla sammankopplade.”

Vi behöver alltså en sammanhängande krismedveten politik. En systemkritisk politik för omställning, med en förändrande syn på ekonomin, där ekonomin är tillväxtkritisk och icke-exploaterande och där planetens gränser går före ekonomiska resultat. Vi behöver en ekonomisk analys som vänder på begreppen närande och tärande och synliggör det obetalda arbetet, som styr om från vinstnytta och konkurrens till samhällsnytta och samverkan och där demokratins idéer blir vägledande. Vi behöver en ekonomi som verkar för att avkolonialisera handelspolitiken, som vill global rättvisa och som ser att det är nödvändigt att stoppa militarismens inflytande över ekonomi.

En växande folklig opinion, inte minst unga, kräver detta men gapet till den traditionella partipolitikens mål växer. Så – vad göra?Det behövs nya initiativ!

Gudrun