27 maj Feministbrev 171 – Från ”tärande” till samhällsbärande – pandemin speglar en patriarkal värld
Corona-pandemin har synliggjort samhällets sårbarhet på en mängd olika områden. Bristerna visar ett tydligt mönster. Det handlar om kön och det handlar om klass. Lokalt, regionalt och globalt. De som kan upprätthålla myndigheters restriktioner om att jobba hemifrån måste för det första ha ett jobb där detta är möjligt och dessutom ha en bostad med tillräckligt utrymme. Alla har inte det. Särskilt inte de som arbetar inom servicenäringar och gig-ekonomi. Migrationsarbetare runt om i världen fastnar i sina skjul.
Här hos oss har yrkesgrupper som i decennier satts på undantag plötsligt blivit uppgraderade till samhällsbärare. Det är kvinnodominerade yrken som undersköterskor, sjuksköterskor, kassörskor, förskollärare, personliga assistenter, lokalvårdare, osv. Många med otrygga anställningar, ofrivilliga deltider, delade turer och med ständiga effektiviseringskrav i ryggen. Under 80-talet besökte de anställda i hemtjänsten i genomsnitt fyra personer per dag. Idag besöker de 12-20 personer per dag.
Och innan dess då? Innan vi hade byggt ut hemtjänsten och garanterat förskolan? Då var detta kvinnors obetalda och osynliggjorda arbete i hemmet. Mannen var familjeförsörjaren med heltid och lön som det skulle gå att klara en familj på. Så såg den patriarkala normen ut och så hanterades också den lönesättning och den arbetsorganisation som följde på utbyggnad och utveckling där så småningom passning blev pedagogik (förskola) och där omsorgen av de gamla flyttade hemifrån.
Lönebildningen vilade på den patriarkala normen, dvs att detta var arbeten som kvinnor alltid gjort, hemma, obetalt, och som det därför, till en början, varken krävdes särskilt mycket utbildning eller lön för. Synen har förändrats, yrken har definierats, kvalifikationer och krav på kompetens har formulerats men fortfarande ligger den patriarkala värderingen kvar. En undersköterska med gymnasieutbildning har mellan tre och fyra tusen kronor mindre i månadslön än den man som med samma utbildningsnivå jobbar inom gata/park i samma kommun.
Och nu, under pandemin, när delar av samhällen stängs ner, särskilt i länder där förskolor och skolor stängts, återupptar många kvinnor det obetalda omsorgsarbetet. Kvinnor är hemma med barn som inte går i skolan, kvinnor sköter gamla som behöver hjälp med inköp och mat, kvinnor ordnar stödgrupper i trappuppgången, osv. Samtidigt visar en rapport från Institute for Fiscal Studies (IFS), https://www.telegraph.co.uk/news/2020/05/26/mothers-almost-50-per-cent-likely-lose-jobs-fathers-lockdown/, att av de som tidigare varit anställda har mödrar 47 procent större risk än fäder att bli av med jobbet. Kvinnor är överrepresenterade i detaljhandels- och besöksnäringarna, områden som genomgående drabbats hårdast av viruset.
En av pandemins långsiktiga konsekvenser måste vara omvärdering och omställning. På alla nivåer. Det gäller vårt sätt att förhålla oss till den planet vi alla är en del av. Idén om dominans, att vi ska vara herrar över jorden, att vi ska exploatera och konkurrera, idén om den territoriella säkerheten, upprättad genom militarism, idén om ständigt ökad materiell tillväxt, osv, osv. Allt detta måste vi omvärdera. Och vi måste förstå att den patriarkala ordning som fortfarande råder när det gäller synen på arbete och arbetets värde, måste förpassas till historiens soptipp. Föreställningen om att kvinnor drygar ut hushållskassan och män är familjeförsörjare måste försvinna för alltid. Det betyder ett definitivt slut på att betrakta de kvinnodominerade yrkesområdena som ”tärande” och de industriella och mansdominerade jobben som ”närande”. Uppgraderingen från tärande till samhällsbärande måste synas i både lön och arbetsvillkor. NU!
Gudrun