Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

23 dec Feministbrev 167 – Satsa i början så blir det bättre i slutet!

Posted at 02:26h in feministbrev, nyheter, publicerat by

På samma dag, i samma tidning, DN 23 december 2019, läser jag två tunga artiklar om tillståndet i landet och inom socialtjänsten. Artikeln på DN-debatt (Lena Engelmark, chefredaktör, Socionomen, Hans Swärd, professor socialt arbete, Lunds Universitet) har rubriken ”Var går anständighetens lägsta gräns i svensk välfärd?”. Artikeln på DN-kultur (Susanna Alakoski, författare) har rubriken ”Julen står för dörren –  men Karl-Bertil Jonsson är ute”.

Bägge artiklarna tar upp det som ofta går under betäckningen ”Kris i socialtjänsten” men som borde benämnas ”Kris i socialpolitiken”. För vad handlar det om? Jo, att trygghetssystem som har funnits inte fungerar längre. Att socialförsäkringarna har urholkats genom att nivåerna inte höjts i takt med prisutvecklingen, att reglerna hårdnat så att allt fler lämnas utanför, att bostadsmarknaden ställer allt fler på gatan, att pensionerna inte räcker hela månaden, att besparingar i skolan slår mot de unga som bäst behöver stöd, att fritidsgårdarna försvunnit, att förskolans grupper blir allt större, att pedagogik blir passning, att skolan avreglerats, att vinstintressena blir allt aggressivare, att upphandling till lägsta pris slår ut kooperativa och ideella satsningar, osv., osv. Och att konsekvenserna av allt detta hamnar i knäet hos en underbemannad socialtjänst!

Det håller inte. Vilket allt fler vittnar om. Det går inte att bemästra strukturella problem genom individuella åtgärder. Det krävs strukturella lösningar. Det krävs politik. Socialpolitik. Det krävs helt enkelt att politiker tar till sig det som all social forskning visar – satsar du mycket i början så blir det bättre i slutet! Samma erfarenheter som all personal har. Varenda förskollärare ser vilka ungar som behöver mer. Varje lärare ser vilka elever som behöver extra. Tidigt.

Men idag finns ingen tid för ”tidigt”, inga pengar, inga beslut i den riktningen. Tvärtom har rättvisa ersatts med repression. Hårdare tag, sänkta nivåer i A-kassa, sjukförsäkring och försörjningsstöd, skärpta lagar, fler poliser och fler fängelseplatser. ”No-Go”-zoner i stället för fältassistenter, stängning av eller minskade öppettider på biblioteken och nedskärningar på Kulturskolan i stället för ökat samarbete mellan skola, socialtjänst, kultursektorn och närpolisen.  Utförsäljning av allmännyttan i stället för socialt engagerade kommunala Bostadsföretag. Allt på tvärs med forskning och profession men – i takt med det politiska klimatet!

Jag ska inte romantisera historien men jag (som flera andra) är ”socialfallet” som blev socialarbetare, som hittade en köksdörr (breddad rekrytering) in till akademisk utbildning och som fick verka i tjugo år inom en socialtjänst som trodde på människors förändringspotential. Alla fick inte fast jobb, egen lön och bostad men för många gick det faktiskt bra. Precis som det faktiskt gick rätt bra för många av oss som växte upp på fel sida av vägen.

Jag vill alltså inte romantisera historien men det fanns en klar respekt för den historiska förändring som samhället hade genomgått, särskilt inom den sociala sektorn. Förändringen från fattigvård till idén om generell välfärd, till för alla. Från synen på arbetslöshet och fattigdom som den enskildes eget fel till en förståelse av de samhällsstrukturer som skapar och upprätthåller orättvisor. Och behovet av att förändra dem. Strukturerna alltså. Det fanns en respekt för forskningen och det fanns utrymme för initiativ. Både inom kriminalvården, ungdomsvården och inom socialtjänstens område. Uppdraget som socialarbetare var att rapportera till politikerna om hur samhället fungerade, framför allt när det inte fungerade. Att ge röst åt de som ingen hade. Enskilda individer bar samhällets kollektiva misslyckande på sina axlar och fick förstås stöd och hjälp men det var kunskapen om samhällsstrukturerna som låg som grund och formade det sociala arbetet.

Dit behöver vi komma igen. Vägen går via strukturell analys, genuin ilska och kollektiva krav. Rätt riktade. Till politiken.

God Jul och Gott Nytt År!

Gudrun

Tags:
Print page