23 apr Frågan är fel ställd!

Den svenska opinionen har svängt kraftigt när det gäller flyktingfrågor, visar en undersökning från DN/Ipsos. Andelen som vill ta emot betydligt färre flyktingar har fördubblats sedan 2015, från 20 till 41 procent. Frågan som ställts är ”Bör Sverige ta emot fler eller färre flyktingar?”

Frågan som borde ställas är ”Hur ska Sverige agera inför den verklighet som innebär att människor tvingas fly?” Det är den relevanta frågan för så ser det ju ut. Vi får räkna med att det under överskådlig tid kommer att se ut så. Så länge konflikter beväpnas och hela länder bombas sönder och samman kommer människor att fly. När det blir omöjligt att leva i det egna landet kommer människor att fly. När fattigdomen förvärras kommer människor att fly. När konsekvenserna av klimatförsämringar drabbar de fattigaste människorna i de fattigaste länderna kommer människor att fly. Där våldet blir vardag kommer människor att fly. Där politisk förföljelse breder ut sig kommer människor att fly. Så länge hoppet finns om ett annat och anständigt liv någon annan stans kommer människor att fly.

Det är alltså situationen i andra länder som avgör utvecklingen. Ingen flyr självmant. Egentligen borde det inte vara möjligt att ens ställa frågan. Vi har internationella konventioner och vi har asylrätten. Asylrätten är en mänsklig rättighet enligt såväl lag som de konventioner Sverige undertecknat. 

Det borde alltså inte vara möjligt att ställa frågan om vi ska ta emot fler eller färre. Och det var heller inte den fråga som stod på dagordningen före hösten 2015. Eller rättare sagt när den frågan ställdes, lika felaktigt då som nu, så var alltså svaren annorlunda. Så vad är det som har påverkat?

De politiska besluten kom före opinionsförändringen, har statsvetaren Marie Demker visat i en tidigare undersökning. Förändringen av fokus i politiken går att datera. Det skedde snabbt. Inom loppet av några månader skiftade det tvärt. Skärpta gränser, flyktingen som hot och värnet av nationalstaten som politikens uppgift. Hösten 2015 skedde detta. Sedan har det fortsatt. Tonen har blivit råare, grupper ställs mot varandra, militaristerna har fått tolkningsföreträde när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken och i stället för en aktiv socialpolitik i inrikespolitiken ser vi ett alltmer auktoritärt förhållningssätt.

I den aktuella DN-artikeln som redovisar opinionsförändringen (https://www.dn.se/nyheter/politik/svenskarna-har-svangt-4-av-10-vill-ha-betydligt-farre-flyktingar/) menar Marie Demker att en starkt drivande faktor för opinionssvängningen är de beslut som landets politiska ledning fattat och de budskap som riksdagspartierna för ut. Man signalerar till medborgarna att det är kris, att det finns ett hot mot samhällets stabilitet. Statsvetaren Karl Loxbo menar att det dessutom handlar om vilken bild medierna ger och vad partierna fokuserar på. SD har hela tiden fört ut budskapet att det kommer för många och när sedan Moderaterna och Socialdemokraterna följer efter formar det en agenda som påverkar opinionen.

Sverige följer nu en bred europeisk trend där den fria rörligheten och asylrätten ifrågasätts. Opinionsvindarna blåser i nationalistisk riktning och de som blåser på är politiska partier och media. Man säger sig ta människors oro på allvar men skapar i själva verket just den oro opinionsinstituten sedan kan gå ut och avläsa. 

Rädslans politik, här och i Europa, resulterar i repression och rustningar Det vi behöver är rättvisa, respekt för mänskliga rättigheter och omfördelning av resurser, inte ett ständigt orerande om en odefinierad oro

Kriget i Syrien har pågått i sju år. Alla stormakter är militärt inblandade samtidigt som alla säger att konflikterna inte går att lösa militärt. Konsekvensen av militarismens globala misslyckande parat med politiskt förtryck och staters våldsutövning är att människor flyr för sina liv. Den rännil som kommer ända hit möter numera en i princip stängd dörr. För de som hann hit innan hösten 2015 pågår en ofta oviss och plågsamt långsam process innan de får besked om de får stanna eller inte. Unga ensamkommande skickas tillbaka till Afghanistan, ett land i krig. Detta är en politik som dödar. En del väljer hellre döden än deportation. 12 personer tog sitt liv förra året.

Detta oroar många tusentals volontärer som sliter i vardagen runt om i landet.  Det borde oroa fler. Om inte Sverige, ett rikt och välmående land, kan leva upp till internationella konventioner om mänskliga rättigheter, vilket land ska då kunna göra det? Och om till slut inget land gör det, hur ser framtiden ut då?

Den frågan oroar mig.

Gudrun