15 jan Feministbrev 146 – Vems säkerhet talar vi om?
I söndags, den 14 januari, diskuterades säkerhetspolitik på Högfjällshotellet i Sälen. Ramen var Folk & Försvars årliga konferens. ”Alla” var där. Nato-chefen, statsministern, utrikesministern, försvarsministern, överbefälhavaren, partiledare, ämnesansvariga riksdagsledamöter, politiska tjänstepersoner och förstås media. Det är många som samlas, det pågår i flera dagar och det brukar finnas utrymme för skidåkning. Jag vet. Jag har varit där.
Samma söndag, den 14 januari, samlades kvinnor runt om i hela landet, i 19 olika städer, till manifestationer för att visa solidaritet med utsatt kvinnor och för att, igen, manifestera kraften i #Metoo. I Stockholm var vi representanter för sex olika partier som fick svara på vad vi ville göra för att stärka kvinnors säkerhet.
Till statens kärnuppgifter hör att försvara landets yttre och inre säkerhet. Ansvaret ligger på det militära förvaret, på polisen och på rättsväsendet. På Högfjällshotellet diskuterades den yttre säkerheten. På torgen i 19 städer diskuterades den inre säkerheten. Eller snarare bristen på säkerhet, för den halva av befolkning som består av kvinnor.
Den politiska diskussionen om den yttre säkerheten präglas sedan flera år av en accelererande krigsretorik. Temat är samma hela tiden. Ryssen kommer. Det finns inget tvivel längre om huruvida hotet är reellt eller inte, även om tolkningen av Försvarsberedningens rapport just nu verkar handla om att ”flytta runt ord”, som Margot Wallström uttryckt det. Trots detta är enigheten om att vi nu behöver skydda oss stor. Alternativen är ett alltmer utvecklat samarbete och samövande med Nato-länderna, där Värdlandsavtalet ger ypperliga utvecklingsmöjligheter, eller ett direkt medlemskap i Nato. Det är de två linjer som kallas realistiska. Allt annat är Putin-krameri och fredsrörelsen beskylls utan omsvep för att går Rysslands ärenden. Att kräva att Sverige skulle underteckna FN-resolutionen om att förbjuda kärnvapen är i det här läget snudd på landsförräderi.
Den politiska diskussionen om den inre säkerheten präglas av en ovilja att överhuvudtaget politisera frågorna. Inget parti är naturligtvis för sexuella trakasserier och övergrepp och ingen politiker skulle i dagsläget våga påstå att de här frågorna är oviktiga. Men i partiernas svar på vad som behöver göras, och deras ovilja att prioritera (pengarna) på ett annat sätt, visar på en total oförmåga/ovilja att se kopplingen mellan våldets olika nivåer. Maktanalysen är minst sagt bristfällig.
Metoo-rörelsens manifestationer runt om i Sverige pekar på det vi är många som sagt länge; det absolut största våldproblemet som vi har i vårt land (precis som i andra länder) handlar om det patriarkala våld som i olika former drabbar främst kvinnor. Visst kan vi vara överens (partierna) om att polisen behöver mer resurser så att utredningar inte läggs på hög och visst kan vi vara överens om att både polis och rättsväsende behöver utbildning kring mäns våld och det sexualiserade våldet och visst kan kvinnojourerna få lite mer pengar. Men sedan då?
Riksdagspartierna står alla bakom en formidabel miljardrullning till det militära försvaret. 53,8 miljarder kronor ur statens budget för 2018 går till utgiftsområdet försvaret och samhällets krisberedskap. Mest pengar går till förbandsverksamhet och beredskap, drygt 34,9 miljarder kronor. Drygt 10,8 miljarder kronor går till anskaffning av materiel och anläggningar. Och Försvarsmakten vill ha mer.
Kvinnojourerna har fått 100 miljoner. Det är i jämförelse kaffepengar! Kvinnojourer och skyddat boende borde var en självklar del av den välfärds som samhället erbjuder. Och det borde också vara självklart att vi visar på de samband och sammanhang som finns runt de maktuttryck som #Metoo berättar om.
Mäns övergrepp på kvinnor, mäns våld mot män i gängbråken, mäns våld inom idrotten och mäns militära våld är ett sammantaget uttryck för en föreställning om manlighet, mod och militarism. En stereotyp roll som också kopplar ihop militarism, manlighet och nationalism. Och den här stereotypa bilden, mannen som försvarare av nationens gränser, hänger i sin tur ihop med bilden av mannen som familjeförsörjare och ”beskyddare” av kvinnor och barn. Mannen som måste kontrollera kvinnan för att upprätthålla sin roll. Mannen som kan hota med våld och utlösa våld för att upprätthålla kontrollen. Mannen som måste ha heltid och hög lön för att kunna försörja ”sin” familj, där kvinnans ansvar blir det obetalda arbetet, barnen och de sociala relationerna.
Att vi fortfarande håller på så här, t.ex. försvarar en lönebildning där pappa Metall ständigt går före och mamma Kommunal ständigt kommer efter, och som gör att kvinnor blir fattigpensionärer, är alltså en del av det maktmönster som berättelserna i #Metoo visar. Och när vi utarmar vår gemensamma välfärd genom att inte ge kvinnor rättvisa löner och trygga anställningar drabbar det framför allt alla kvinnor som måste ha en fungerande förskola och en trygg äldreomsorg för att överhuvudtaget kunna jobba. Stänger förskolan och äldreomsorgen stänger snart allt annat också. De privata företagen kan inte få folk om inte välfärdens verksamheter fungerar.
Det finns alltså tydliga samband överallt. Vi måste se det. Det är helt enkelt inte hållbart med en samhällsorganisation som bygger på ett patriarkalt tänkande som utgår från manlig dominans, konkurrens och kontroll. När män har makt är det på kvinnors bekostnad. De samhällsförändringar och de politiska prioriteringar som är nödvändiga måste utgår från den analysen.
#Metoo –rörelsen vill ha förändringar. Samhällsförändringar. Då måste politiken ta vid och då måste vi visa upp de grundläggande skillnaderna mellan de politiska partierna. Annars är risken stor att #Metoo:s viktiga krav drunknar i ett politiskt konsensusträsk.
Jag är naturligtvis jävig här men Feministiskt initiativ är en bra livboj att hålla sig i! https://feministisktinitiativ.se/politik/en-feministisk-syn-pa-sakerhet/.
Gudrun