29 dec Feministbrev 145 – Varför har inte F! redan tjugo procent i väljarundersökningarna?
#metoo har på ett omvälvande sätt förändrat mångas bild av vårt samhälle. Självbilden av Sverige som världens mest jämställda land har rämnat. Inte för att vi har dalat i de internationella mätningarna (vi är fortfarande bland de fem bästa) utan för att det har blivit tydligt hur det ser ut under ytan. #metoo har gett flera tiotusentals kvinnor och icke-binära möjlighet att berätta om en verklighet som få har velat kännas vid. Det är inte första gången berättelserna berättas men det är första gången så många har lyssnat. Det finns idag ett drygt 50-tal olika # som med all önskvärd tydlighet visar att vardagens sexuella trakasserier och övergrepp finns i alla branscher, inom hela samhället. Från byggbranschens plattläggare till politikens maktfyllda korridorer. Idén om att det skulle handla om enstaka ”rötägg” eller ”importerade” problem har fallit platt till marken.
Frågan är vilka konsekvenser den här gemensamma berättelsen om den patriarkala maktens mest brutala yttryck, där fallet i Fittja kan statuera exempel, kommer att få? Hur många hoppas på att det ska gå över? Säkert flera av de 45% män som i en undersökning från Novus svarade ”Jag känner att det är överdrivet”. Samtidigt – 52 procent av männen ansåg inte att det var överdrivet. Motsvarande siffra för kvinnor var 65 procent.
Så – alla vi som vet att den verklighet som berättelserna uttrycker är verklig, alla vi som vet att det inte är något nytt och alla vi som vet att det inte går över av sig självt – vad gör vi?
Vi gör det som feminister alltid gjort. Det handlar om strukturell analys, genuin ilska och kollektiva krav. Alltså det som pågått i hundraårigt feministiskt förändringsarbete, i land efter land, globalt, regionalt och lokalt.
Det vi behöver tillföra i den hittills gjorda analysen är att det djupt rotade patriarkala tankemönster som vår samhällsorganisation fortfarande vilar på, där män i alla avseenden ses som mer värda än kvinnor, också tar sig uttryck inom samhällets alla andra områden. Också inom de organisationer som arbetar för både individuella och kollektiva friheter. Jag tänker på arbetsmarknadens olika organisationer (fack och arbetsgivare) och jag tänker på de politiska partierna.
Feministiskt initiativ startade som en reaktion mot osynliggörandet av denna den mest grundläggande maktfrågan och som en reaktion mot oviljan hos riksdagspartierna att förstå hur både kön och klass samverkar och dessutom förstärks i andra diskrimineringsgrunder (etnicitet, hudfärg, sexualitet, könsidentitet, funktionalitet, osv.).
Idag, drygt tio år sedan F! bildades, har kunskapen ökat men det finns fortfarande ett motstånd mot att erkänna att frågor som rör kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter och att mänskliga rättigheter måste förankras i medborgerliga rättigheter för att kunna utkrävas och att det då faktiskt handlar om politik. Häri, tror jag, ligger det främsta svaret till att vi ännu inte ser någon omedelbar koppling mellan #metoo och F!.s opinionssiffror.
Det vi istället ser är hur de politiska partierna försöker ”avpolitisera” frågan. Alla seriösa politiska partier har naturligtvis markerat mycket starkt mot övergreppen. Män från olika partier har gått ut i gemensamma artiklar och manifesterat enighet. Man menar att #metoo visserligen är politik, men inte partipolitik. Regeringen har valt att veckan innan jul göra en mängd utspel om allt ifrån skärpt lagstiftning mot våld till förslag om ändrad föräldraförsäkring och förändringar i pensionssystemet. Men granskar man förslagen är det stora paket med litet innehåll. Det saknas skarpa förslag som utmanar den patriarkala makten.
Det är helt klart ett framsteg att det som före #metoo gärna paketerades som ”kvinnofrågor” nu har blivit synliggjort som ett strukturellt samhällsproblem. Men det finns samtidigt en fälla i det samförstånd som flera partier nu manifesterar.
Fällan ligger i att många kan förledas till att tro att partiöverskridande politiska mål automatiskt kommer att förändra grundförhållandena, dvs. maktfördelningen mellan gruppen kvinnor och gruppen män. Det kommer inte att hända. Det har faktiskt varit, och är fortfarande, fullt möjligt att i riksdagen besluta om Jämställdhetsmål utan att det förpliktigar. Och det är fullt möjligt att fortsätta med det så länge som det samtidigt finns en underliggande idé om att det aldrig, eller i alla fall inte i närtid, kommer att presenteras någon samstämmig konkret politik som leder till målet.
Det gäller lönebildningen, pensionen, anställningsformer, föräldraansvar, representation, våld och säkerhet. Hela skalan, från vaggan till graven. Det är inte svårt att förstå vilka förändringar som behövs (se https://feministisktinitiativ.se/politik/ ochhttps://feministisktinitiativ.se/feministiskt-initiativs-statsbudget-2018/9) – det svåra är motståndet och att motståndet döljs under ytan av förment samstämmighet.
Slutsatsen blir att det mod och den styrka som #metoo gett och ger många måste kanaliseras i nya och modiga politiska förslag som stärker kvinnors demokratiska och mänskliga rättigheter. Politik handlar i grunden om en längtan efter ett samhälle där jag och alla andra blir sedda som människor och respekterade som medborgare. När vi organiserar oss politiskt lyfter vi oss från att vara offer till att bli aktörer för förändring, både i våra egna liv och i samhället. Vi vitaliserar demokratin och stärker mänskliga rättigheter. Det är en huvuduppgift när vi ser hur politiken, med kraftfull hjälp av media, reduceras till maktspel som omöjliggör resonemang som både är komplexa och visionära. När resultatet blir att allt fler känner sig allt mindre representerade gynnas de nationalistiska krafterna. Vi har anledning att vara oroade när vi ser hur globala hot möts med nationalism och militarism samtidigt som människor på flykt från just nationalism och militarism paradoxalt nog utmålas som säkerhetsrisker när de når våra stängda gränser!
Vi organiserar oss med kärleken som drivkraft säger vi i Feministiskt initiativ. Det kan verka vågat men jag tror att betydligt fler än tjugo procent skulle skriva under på att kärleken faktiskt är den största kraftkälla vi har. Kärleken som en relation där varje människa ges ett egenvärde som inte är kopplat till nytta och kontroll. Det är dit vi ska. Helst nästa år!
Gott Nytt År!
Gudrun