30 jan Feministbrev 136 – Låt inte prislappen sitta kvar!
Nej, jag har inte varit på rea och fått pinsamma kommentarer om att prislappen sitter kvar. Nej, det handlar inte om tillfälliga fynd. Det handlar om den pinsamheten att kvinnors löner fortfarande, efter mer än trettio års diskussioner, har reapris.
En ny rapport, gjord av expertgruppen Lönelotsarna, presenterad i samarbete med Sveriges Kvinnolobby (http://sverigeskvinnolobby.se/wp-content/uploads/2017/01/Rapport-76-miljarder-1.pdf) jämför löner i yrken som kan ses som likvärdiga, dvs yrken som ställer lika stora krav på utbildning, färdigheter, ansvar och ansträngning och har jämförbara arbetsförhållanden. Exempelvis jämförs grundutbildade sjuksköterskor, grundskollärare, personal- och HR-specialister (alla kvinnokodade) med poliser, IT-specialister, ingenjörer och tekniker (alla manskodade).
Slutsatsen i rapporten är att den strukturella löneskillnaden mellan kvinno- och manskodade yrken, alltså skillnader som inte kan motiveras med olika krav på kunskaper, prestation eller skicklighet, nu är 76 miljarder kronor per år. Räknat på genomsnittslön per månad handlar det om 28 600 kronor inom kvinnokodade sektorer och 33 900 kronor för manskodade. Tillägas skall att alla löner är uppräknade till heltid. Skulle vi utgå från den faktiska arbetstiden, dvs. räkna med alla kvinnor som arbetar deltid, många helt ofrivilligt, så skulle skillnaden bli betydligt större. Rapporten visar också att arbete med människor genomgående värderas lägre än arbete med materiella värden.
Det här är ingen ny kunskap. Att det skiljer mellan vården och verkstaden, mellan ICA och IT, mellan socionomen och ekonomen, har varit känt länge. Den förra regeringen, Alliansregeringen, lät utreda frågan och kom fram till ungefär samma slutsats. Löneskillnaden var där lite lägre men en uträkning på individnivå visade ändå på en sanning som förvånade många – att en enskild kvinna under ett arbetsliv på fyrtio år förlorar 2,1 miljoner kronor. Och är utgångspunkten den reella arbetstiden, dvs. inräknat deltid, så är summan 3,6 miljoner kronor. Det var flera som då påstod att den hade man ingen aaaaning om! Självklart förväntade sig därför många en strid ström av förslag på ändringar, inte minst från arbetsmarknadens parter, som enligt den svenska lönebildningsmodellen är de som har huvudansvaret i lönebildningen, men också från politiskt håll eftersom lönen är grunden för alla socialförsäkringar (sjukkassa, a-kassa, föräldraförsäkring) och sist men inte minst – livslönen är grunden för pensionen. Vilket fått till följd att hundratusentals kvinnor idag blir fattigpensionärer!
(Läs F!:s pensionsrapport, http://feministisktinitiativ.se/pensionsrapporten/)
Men förslagen på förändringar har fryst inne. Parterna har hållit fast vid idén om industrin som löneledande. Pappa Metall ska fortsätta att gå före och mamma Kommunal ska snällt följa efter. Inget bråk i LO-familjen. Pappa bestämmer!
Det nya, och intressanta, med den här rapporten är att den för första gången systematiskt jämför likvärdiga arbeten och i och med det synliggör den värdediskriminering som så många så länge förnekat. Med den kunskapen håller det inte längre att säga att lönebildningen enbart är en fråga för arbetsmarknadens parter. Värdediskriminering finns i alla löneskikt och sträcker sig långt utanför enskilda avtalsområden.
Konsekvensen blir att fler måste in i den process som ska leda till jämställda löner. Vilket också är rapportens slutsats. Man konstaterar att nedvärderingen av kvinnokodade yrken strider mot de nationella jämställdhetsmålen (som en enig riksdag antagit) och går på tvärs med en lönepolitik som har som ambition att vara jämställd (utfästelser i kollektivavtalen).
I rapporten står det att löneskillnaderna ”… är en samhällsfråga som angår alla och inte bara de berörda. En lönebildningsmodell som innebär att kvinnors arbete värderas på samma sätt som mäns kräver nya angreppssätt. Stat, arbetsgivare och fack har olika roller och många olika insatser krävs.”
Både Medlingsinstitutet och Parterna får tips på vad de kan göra men också Politiken ges för första gången i debatten en viktig roll. Dels för att många av de yrken där lönerna måste upp finns inom den offentliga, skattefinansierade sektorn, dels för att det krävs solidaritet över sektorsgränserna för att finansiera men också för att den nuvarande lönebildningen strider mot de nationella jämställdhetsmålen.
Medlingsinstitutet måste få i uppdrag (av politiken) att modernisera lönebildningen så kvinnodominerade sektorers löner stiger snabbare. Parterna måste lämna idén om att industrin ska vara löneledande. ”Märket” befäster lönegapet. Politiken måste våga ta beslut och sluta vältra över ansvaret på arbetsmarknadens parter.
En modell för finansiering rapporten tar upp är Feministiskt initiativs förslag om inrättandet av en Jämställdhetsfond som under ett antal år ska finansieras genom en avgift som läggs på alla (både privata och offentliga) arbetsgivare och där staten bidrar med motsvarande summa. Pengarna fördelas efter ansökan till arbetsgivare för att höja lönerna i kvinnokodade arbeten och fonden kontrollerar i efterhand att det som skulle bli gjort också är gjort. (här hittar du F!:s alla förslag; http://feministisktinitiativ.se/wp-content/uploads/2013/11/fi_rapport_jamstalldhetsfond_2010.pdf. )
Under de drygt 10 år som F! funnits har vi drivit lönefrågan på just det här sammansatta sättet. Att den analysen nu får genomslag i en expert-rapport (där flera av författarna arbetat inom både myndigheter och regeringskansli) borde ge också andra politiska partier tillräckligt med råg i ryggen så att de vågar utmana det patriarkala tänkande som länge dominerat diskussionen om lönerna. Tiden är förbi när mannen var familjeförsörjare och kvinnan drygade ut hushållskassan när hon arbetade.
Det handlar alltså om 76 miljarder. Det är förstås mycket pengar men som en del av den totala lönesumman, 1 589 miljarder (år 2015), handlar det faktiskt om mindre än 5%. Det kan också jämföras med de skattesänkningar på 140 miljarder som genomfördes under Alliansregeringen.
Det saknas inte pengar. Det handlar om politik!
Gudrun