31 dec Feministbrev 135 – Det mänskliga mötet är oslagbart
Sista brevet för i år. Mera övergripande tankar inför det som varit och det som komma skall finns här: https://feministisktperspektiv.se/2016/12/30/hyckleri-och-granslos-cynism-praglar-politiken-just-nu/. I det här brevet koncentrerar jag mig på det viktigaste – det mänskliga mötet.
Jag har sett de nya avsnitten av Fröken Friman och jag har sett dokumentärerna om kvinnorna på fröken Frimans tid. Jag har fått en ny idol – Ann Margret Holmgren. Hon som modigt reste runt i hela landet och talade och inspirerade kvinnor att bilda lokala rösträttsorganisationer.
Jag känner delvis igen mig i henne. Jag har rest runt i landet ända sedan förra valet. Först kallade jag det ”eftervalsturné”. Nu, under 2016, har jag kallat det ”mellanvalsturné”. Under 2017, efter F!:s kongress i mars, kommer det att heta ”förvalsturné”. Månaderna före valet 2018 kommer det att heta ”valturné”.
Jag tror på det mänskliga mötet. Jag tror på det lokala samhället och den globala byn i samarbete. Jag tror inte vi ska leva hela våra liv på nätet. Jag vet att det största flyktingmotståndet finns bland de som har minst flyktingar i sin närhet. Det är lätt att hata på avstånd. När vi möts människa till människa, när vi ser att vi är mer lika än olika i våra behov och våra uttryck, då bygger vi relationer på riktigt. Sådana som håller. Som ger tillit. För livet.
Det gått över hundra år sedan fröken Frimans tid. Vi har kommit långt på många områden inom jämställdheten. Men samtidigt – jag känner igen mig. I motståndet och i de ständiga sveken från män med makt. Och jag känner igen behovet av folkbildning, dvs en samhällspolitisk organisering med folkbildning som grund.
Jag möter många som känner en stark frustration över utvecklingen. Många som är oroliga över att humanismen, respekten för mänskliga rättigheter och synen på demokratin håller på att försvagas. Samtidigt som många vet att vikande tilltro till de demokratiska institutionerna och bristande tillit till samhället är det som lägger grunden till extrema ideologier. Nationalismen får sin näring i undergångsstämningar.
Frustration behöver inte övergå i depression och passivitet. Att vara bekymrad behöver inte betyda att vara maktlös (se bl.a. Elisabeth Åsbrinks artikel i DN, http://mobil.dn.se/kultur-noje/ett-satans-ar-overgar-i-ett-nytt/).
Alltså reser jag. Både inrikes och utrikes. Under hela 2016 har jag haft möten i olika EU-medlemsländer. Runt om i Europa växer det nu fram feministiska rörelser, som en reaktion på ökad nationalism och fascism. En studie på temat ”hur svarar feminismen på den ökande nationalismen”, som Fi:s EU-kansli tagit fram, visar att en feministisk organisering är på gång i flera länder. Partier finns förutom i Sverige också i Finland, Polen, Tyskland, Storbritannien och Norge. Nätverk som håller på att bygga organisation med feminismen som grund finns i Kroatien (blir troligen parti vid årsskiftet) Italien, Spanien, Irland och Rumänien. Villkoren är olika i de olika länderna men gemensamt är att kvinnors rättigheter, hbtq-personers rättigheter, rättigheter för personer med funktionsvariationer, asylsökandes rättigheter, osv., systematiskt försvagas och begränsas. Repressionen ökar i takt med att nationalistiska krafter får ökat inflytande. Men också motståndet ökar och allt oftare organiseras det nu med feminismen som grund.
Slutsats – när de nuvarande politiska partierna tävlar i nationalism, militarism och isolationism är vårt svar feminism, militär nedrustning och universalism!
Vi som arbetar feministiskt idag är en länk i den långa kedja av demokratiutveckling som också kvinnorna på fröken Fridmans tid var en del av. Den utveckling som sakta men säkert leder till majoritetens insikter om att kvinnors rättigheter är nyckeln till mänskliga rättigheter och samhällsutveckling. På riktigt.
Jag vill gärna ge er ett citat från professor Francoise Héritier vid Collège de France: ”Framtida generationer kommer att förvånas över att vi aldrig förstod att den största politiska frågan handlade om jämlikhet mellan könen. Det medvetandet kommer att innebära nyckeln till revolutionen.”
Hon har naturligtvis helt rätt. Att bryta med det patriarkala tänkandet, med dess uttryck i sexism, rasism, afrofobi, homofobi, transfobi och funkofobi, allt orkestrerat inom ramen för en alltmer brutaliserad och centraliserad global kapitalism, är nyckeln till utplånandet av det dominans- och konkurrenstänkande som idag står i vägen för hållbar utveckling.
Feminister definierade ett tydligt uppdrag för över hundra år sedan. Rörelsen fick så småningom ett genombrott med rösträttsfrågan. Men uppdraget är inte färdigt så vi fortsätter. Våra uttryck är olika men vi har samma mål – jämställdhet, jämlikhet och frihet från alla former av diskriminering.
Jag önskar alla en Gott Nytt Feministiskt År med nedanstående bild av Siri Derkert. Den har titeln ”Kvinnorna tar pulsen på Patriarkatet ” och finns på Östermalmstorgs T – station i Stockholm.
Gudrun
