26 jun Feministbrev 130 – Brexit – en öppning för fördjupad demokrati eller ökad nationalism?
Folket har sagt sitt i Storbritannien. En knapp majoritet vill lämna EU. I Sverige röstade vi om medlemskap 1994. Drygt 52 procent röstade för ett medlemskap och nästan 47 procent röstade emot. När frågan kom till EMU, den ekonomiska och monetära unionen, var röstsiffrorna de motsatta – 42 procent för och 56 procent mot. Då hade folket röstat fel! Hela samhällets etablissemang; näringsliv, fackförbund, de stora politiska partierna, mäktiga intresseorganisationer, osv., satsade miljoners miljoner på att övertyga oss om att vi skulle gå med. Alternativet var utfrysning, isolering från omvärlden och ett hopplöst liv i jordkulor. Folkomröstningsresultatet slog ner som en politisk bomb, Ja-sidan slet sitt hår och börsen föll. Men det gick fort över. Ingen av ”förlorarna” ville tala om det totala politiska misslyckandet. Idag hör vi inte många som beklagar att Sverige inte är med i euro-samarbetet. Tvärtom är många övertygade om att det har tjänat oss väl. Ett klokt beslut rent av.
Vägledande för många av oss som arbetade för ett Nej var demokratifrågan. Vi kan inte ha samma ekonomi i alla länder. Det skiljer för mycket mellan ländernas förutsättningar och, vilket var viktigast, vi kan inte låta ett ekonomiskt råd i Bryssel diktera vår nationella ekonomiska politik. Det handlar om demokrati. EU:s svagaste länk har hela tiden varit bristen på demokrati och folklig förankring. Det är ett elitistiskt ovanifrån- projekt där ekonomin har makten och medborgarna reduceras till statister i ett potensspel om ekonomiskt herravälde. Makt och kontroll, uppbackat av militarism. Konsekvenserna har varit att politiska valda ledare avsatts av centralbankens ledning (Grekland och Italien) och vi ser nu en brutal ekonomisk utpressning mot Grekland.
Konflikten mellan nationalstaternas demokratiska institutioner och det faktum att vi samtidigt behöver övernationellt samarbete har aldrig retts ut ordentligt. Insikten om att vi är alltmer beroende av varandra har aldrig resulterat i kreativa politiska processer med målet att förstärka och utveckla demokratin.
Nu har vi då fått ett nytt exempel på ett folk som har röstat ”fel” och reaktionerna är de samma. Politisk bomb, kapitalistiska konvulsioner och börsras. Visst är det intressant att det kapitalistiska systemet alltid får panik när folket säger sitt…
Den avgörande frågan i Storbritanniens folkomröstning var frågan om invandringen. Det gäller inte människor på flykt, Storbritannien är inte med i Schengen, men den fria rörligheten för EU-medborgare har lett till en stor inflyttning av migranter från andra unionsländer och detta som har framställts som ett hot mot jobben och välfärden. Vi känner igen argumentationen. I sak felaktig och missvisande men politik handlar inte alltid om fakta. Debatten om invandringen är det som fått nationalistpartiet UKIP att snabbt växa och det var också det faktumet som låg bakom folkomröstningen. Cameron ville stoppa UKIP:s framgångar. I Sverige har taktiken, för att stoppa SD:s framgångar, varit att fler och fler politiska partier anammat SD:s problemformulering. Och inte bara anammat. Nu har det också blivit lag.
Förra veckan riksdagsbeslut om en treårig lagstiftning vars syfte är att förhindra att människor på flykt kommer hit, är det absolut allvarligaste jag har varit med om i hela mitt politiska liv. Mot alla remissinstanser, alltifrån lagrådet, människorättsorganisationer, UNHCR och folkliga aktioner, beslutade riksdagen att följa regeringens djupt inhumana lagförslag. Sedan i höstas, när regeringen greps av panik och började prata om systemkollaps och andnöd, har vi levt i en tid som i historieböckerna kommer att beskriva som en skammens tid. Nu har den tiden krönts av en lag som permanentar situationen i tre år. Under tre år kommer föräldrar aldrig att träffa sina barn, barnen inte sina föräldrar, älskande inte sina älskade. Samtidigt kommer alltfler, särskilt kvinnor och barn som inte längre kan årerförenas med maken som flydde i förväg och som var den enda som hade id-papper, i desperation sätta sig i allt rangligare båtar som tar allt mer riskfyllda rutter. Dödstalen kommer att öka. Vi vet det. Ni som röstade för den här lagen vet det också.
Hur ska vi överleva den politiska kollaps som i praktiken innebär att vi överger de humanistiska värdena som grund för demokratin? När vi inte längre kan säga att grunden ska vara respekt för varje människas lika värde? Vad ska vi göra med vetskapen om alla de tiotusentals människor som fortfarande sitter i fängelseläger på Lesbos eller alla tiotusentals som är fast på kajen i Atens hamnstad Pireus? Vad säger vi när de överfulla båtarna kapsejsar i Medelhavet och hundratals människor försvinner i djupet? Och vad säger vi om det EU som är totalt oförmöget att i solidaritet möta flyktingar genom mottagande i varje land? Vad säger vi om det EU som betalar Turkiet för att skjuta flyktingar vid gränsen? Vad säger vi om den nationalism och isolationism som sprider sig i Europa och som uppenbarligen förlamar snart sagt varje medlemslands förmåga att höja rösten till försvar för mänskliga rättigheter?
Visst – vi kan säga att britterna röstade fel om det gör någon glad men den betydligt viktigare frågan är vad vi säger om villkoren för det EU-samarbete som nu pågår och hur vi hanterar de medlemsländers alltmer rasistiska regeringar som fortfarande ingår! Vad säger vi om det totala humanistiska haveriet? Det skulle jag gärna vilja se en partiledardebatt om! Själv ser jag ingen annan lösning än kreativt och kärleksfullt motstånd, dvs. en fördjupning av demokratin. Här som där.
Trevlig sommar!
Gudrun