28 apr Feministbrev 128 – Feminister i alla länder – förena er! är det nya

Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag.  Den firas sedan 1890 bland annat till påminnelse av Haymarketmassakern år 1886. Haymarketmassakern inträffade i Chicago den 4 maj 1886 när strejkande arbetare demonstrerade för åtta timmars arbetsdag på torget Haymarket.  Poliser började upplösa demonstrationen när någon plötsligt kastade en bomb från en sidogata. I det kaos som följde började skottlossning mellan polis och arbetare. Sju poliser och minst fyra arbetare dog direkt. Redan dagen innan hade två demonstrerande arbetare skjutits ihjäl av polisen. Flera arbetare dog senare av skador från sammandrabbningen. Åtta strejkledare greps och åtalades. Fyra dömdes och hängdes. Den juridiska processen togs upp igen några år senare. Det visade sig att det inte fanns tillräckliga bevis för anklagelserna. De som avrättats blev martyrer för arbetarrörelsen. En av dem, August Spies, ska ha sagt följande innan han dog: ”Vår tystnad från graven blir mäktigare än våra röster som ni dödar i dag”. Och så blev det. Det är till minne av händelsen vid Haymarket i Chicago som arbetarrörelsen runt om i världen firar 1 maj och högtidlighåller den som arbetarnas dag.

Var det verkligen just kravet på åtta timmars arbetsdag var så provocerande? Det kanske snarare var det faktum att arbetare demonstrerade som var kärnan. Det etablerade samhället svarade med polis och vapen. Det har funnits sådana scener i Sverige också. Ådalen 1931, när militär inkallades och sköt mot fredliga demonstranter. Fem personer dog.

Det handlar om makt och den klassiska motsättningen mellan arbete och kapital. Det handlar om skiljelinjen mellan det vi kallar vänster och höger i politiken. Och det handlar i hög grad om det som är själva själen och hjärtat i de etablerade politiska partierna – att synliggöra klasskonflikten, att formulera problemet och att komma med lösningar. Allt i enlighet med den representativa demokratins spelregler. Att vi har olika åsikter och värderingar är grunden till att vi har flera partier.

Ingen skulle komma på tanken att säga att den här konflikten (rättvis fördelning) inte finns eller att den kommer att lösa sig av sig själv eller att det är en generationsfråga eller att det i alla fall är värre i andra länder så partierna kan väl åka dit. Ingen skulle heller komma på tanken att presentera de sociala och ekonomiska orättvisorna som enbart en kunskapsfråga. Typ säga att nu ska vi ha utbildningsprojekt i kommuner och landsting och i regering och myndigheter så att alla förstår hur de ska arbeta för att få en tydlig och rättvis omfördelning av samhällets resurser.

Ingen säger så för att alla vet att alla inte vill samma sak. Alla vet att det finns olika intressen och olika värderingar, att rättvisa betyder väldigt olika i olika samhällsklasser. Fack och arbetsgivare förhandlar dygnet runt året runt just för att lösa konflikter på arbetsmarknaden. Riksdagens partier parlamenterar på alla politiska nivåer just för lösa samhälleliga, strukturella, konflikter. Och det är bra. Representativ demokrati och parlamentarism är betydligt bättre än diktatur. Och definitivt överlägset alternativet att slåss om saken.

Men varför fungerar inte detta när det kommer till de strukturella samhällsproblem som har sin grund i den maktfråga som utgår från kön? När det gäller alla de konflikter som uppstår i ett samhälle som grundar sin organisation på den felaktiga föreställningen att vi är så olika när vi har olika kön så att vi ska ha helt olika roller i samhället och att dessa roller dessutom är olika mycket värda?

Jag talar om genuskontraktet, den patriarkala maktordningen. Varför är det inte självklart att den här maktfrågan – mäns överordning och kvinnors underordning – med alla dess samhälleliga uttryck (kvinnors låga löner, otrygga anställningar, ofrivilliga deltider, sämre arbetsmiljö, huvudansvar för föräldraskap, pensioner som det inte går att leva på, mäns våld i alla dess patriarkala former, osv) inte ses som en självklar del av det vi kallar politik.? Varför omhuldas föreställningen om att alla är överens om jämställdhet när praktiken visar att så är det faktiskt inte alls? Om alla ville jämn fördelning av makt och resurser också mellan könen så skulle vi naturligtvis ha det!

När det gäller jämställdheten så har den etablerade politiken löst det genom att ”säga” och sedan låta bli att ”göra”. Alla partier (utom SD) står bakom de nationella jämställdhetsmålen; lika representation, jämställda löner och pensioner, delat föräldraansvar och utplånande av mäns våld. Inget parti har utarbetat en politik för att nå dit. Frågorna har faktiskt diskuterats i mer än trettio år. Jag vet. Jag har varit med. Hela tiden.

De partier som har proklamerat sig som feministiska utvecklar inte en feministisk politik och kommer undan med det. Märkligt, eller? Föreställningen om att vi är överens, att det råder konsensus om jämställdhet, ligger som en våt filt över det reformarbete som behövs. Patriarkalt tänkande, både till form och innehåll, måste bort från de fackliga och politiska organisationer som vill nå målet jämställdhet och frihet från diskriminering. Alla vill inte. Det vet vi. Men alla ni som seriöst vill måste faktiskt höja rösten, kliva upp ur konsensusträsket och börja använda den feministiska analysen.

Feminister i alla länder – förena er! är det nya.

Gudrun