31 jan Feministbrev 125 – Politisk kris föder rasistiskt våld – fram med banderollerna!
Stockholm fredag kväll: maskerade män samlas för att attackera ensamkommande flyktingbarn. Flygblad med rasistiska budskap delas ut.
Det som hände i Stockholm var en rasistisk aktion och det måste sägas högt. Det var inte, som en del medier rapporterade, ”flyktingkritiska röster” som var ute och luftade sig. Det var nazistiska organisationer ihop med fotbollshuliganer. Det var organiserat.
Det vi ser nu är resultatet av en politik som alltmer normaliserar rasismen i vårt samhälle. En politik i panik som legitimerar medborgargarden och rasistisk organisering.
Det är ännu ett tecken på vad en allt mer restriktiv flyktingpolitik får för långtgående konsekvenser. Det påverkar inte bara människor som för tillfället söker sig till Sverige eller nyanlända flyktingar. Det påverkar alla landets invånare som har ett annat utseende än det jag själv har, dvs. gråblek hy och råttfärgat hår. Det får katastrofala konsekvenser in på bara skinnet för stora delar av vår befolkning.
Samtidigt saknar vi en politisk ledning som står upp för försvaret av mänskliga rättigheter. Vad jag vill se nu, omedelbart, är resurser till polisen för att trygga asylboenden, för att öka beredskapen för ingripanden i de offentliga rummen och för att öka arbetet mot hatbrott och näthat. Långsiktigt behöver vi starta folkbildning mot rasism, engagera studieförbund och skolor och, inte minst, ge stöd åt det civila samhällets otroliga engagemang. Det är volontärer som bär upp trovärdigheten i skyltarna med ”Welcome”, inte regeringen och dess myndigheter. Och vi ska fortsätta. Vi ska oförtröttligt visa på samband och sammanhang. Vad är orsaken till att människor flyr? De flesta flyr undan direkt väpnat våld eller konsekvenserna av det väpnade våldet.
Det är en flykt från militarismens brutala konsekvenser. Frihet från våld är en bärande del i den feministiska rörelsen. Det gäller det patriarkala våldets olika uttryck; mäns våld mot kvinnor, våld i samkönade relationer, våld i namn av heder, gängvåldet som terroriserar storstäderna, våldet inom supporterklubbarna och våldet i de internationella relationerna. Föreställningen om att män ska ”beskydda” kvinnor och barn och territorier med våld göder idag ett militärindustriellt komplex som skär guld med täljkniv. Sverige är en del av denna krigsdans, genom vapenexport av alltmer sofistikerade vapen till konstant korrupta stater.
Vi behöver utmönstra föreställningen om våldet som verktyg i konfliktlösning. Det går inte att kriga fram fred, lika lite som det går att slå fram kärlek. Det behöver sägas högt, av många, till många. Därför ska vi göra 8 mars till en feministisk manifestation för jämlikhet, hållbarhet och nedrustning.
Inspirationen kommer från de 87 000 kvinnor som för hundra år sedan, den 27 juni 1915, skrev under en och samma resolution för Fred. Resolutionen lästes upp på 343 platser runt om i landet. Denna ”Kvinnornas Fredssöndag” ska nu få en uppföljare den 8 mars. På så många platser som möjligt ska vi läsa upp ett och samma ”Manifest”. Inom ramen för ett redan arrangerat 8-mars-firande eller på ett möte/en samling som görs för just detta. Vi kan också sätta upp Manifestet på vår arbetsplats eller skola, det kan läsas från en scen innan film- eller teaterföreställningen. Du hittar allt om kampanjen här: https://www.facebook.com/Feministisk-mobilisering-för-jämlikhet-hållbarhet-och-nedrustning-416210578579258/?fref=ts. Sprid och kom med!
Manifestet första rader är ” Vad är ett land? En nation? En gräns? Påhitt. Av oss människor, som det mesta vi har om kring oss. Berättelser vi diktat för att skapa en känsla av kontroll i världen.” Sista raderna är så här: ”En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du, om du lyssnar noga, höra henne andas.”
Och så är det. Det är vi som andas. Du och jag och många många fler. Och när vi gör det tillsammans den 8 mars så bär vi kvinnors över hundraåriga fredsarbete i våra hjärtan och våra andetag ger också dem som gått före nytt liv.
Gudrun