24 jun Nu är det dags för fredsövningar! – Feministbrev 119

Militärövningarna duggar tätt numera. Försvarspolitiker för fram Nato-medlemskap som en både efterlängtad och tvingande nödvändighet. Riksdagens partier räds inte nya miljardsatsningar och värnpliktens återinförande diskuteras på fullt allvar. När kulturarbetare och andra icke-experter tar ton möts vi av förlöjliganden, typ ”tänk om militären skulle diskutera kulturpolitiken !?!” Ja tänk! Säkerhetspolitik och försvarspolitik är självklart en angelägen för oss alla. Det är ju vi, folket, som ska bli säkra, eller???

På förmiddagen den 13 juni övade Nato landstigning från havet mot Ravlundafältet.  Två amerikanska B52-or simulera fällning av minor i havet och en invasionsflotta med Nato-trupper, däribland US Marines, landsatte trupper. Svenska stridsfarkoster deltog också, bl.a. med ett svenskt amfibieförband och  åtta JAS-plan. Övningen Baltops 2015 leddes av Nato och USA.

För att protestera mot en ökande upprustningsspiral, för att manifestera mot militarismen och för att högt och tydligt säga Nej till Nato, arrangerade Feministiskt initiativ Österlen en manifestation på Hamnplan i Simrishamn just när övningen pågick. Det tal jag höll där skrevs ned och kan läsas här: http://feministisktinitiativ.se/dags-att-lyssna-pa-fn-rusta-ned-militart-rusta-upp-for-mansklig-sakerhet/.

Här kommer en kortad version:

”Jag har stått här förut. 1982 hade vi stora fredsmanifestationer i Sverige. Då var vi en del av en europeisk fredsrörelse som startade som en reaktion mot USA:s utplaceringar av Purshing2-robotar vid den västtyska gränsen. Det var en bred folkrörelse som riktades emot en accelererad kapprustning där Nato var på ena sidan och Warszawa-pakten på andra sidan.

Vi var många som inte alls ville vara del av ett kärnvapenparaply och det var starten till en bred fredsrörelse som i Europa kom att heta European Nuclear Disarment. Här hette den Österlens fredsgrupp och det övergripande namnet var ”Norden – kärnvapenfri zon”. Ideella krafter bar detta, en bred folklig rörelse.

Så då kan en fråga sig – vad har hänt sen dess? Det här var ju 1982, mer än 30 år sedan.

Jo, det stora som hände var murens fall. I slutet på 80-talet föll Berlin-muren. Inte genom militär, inte genom att etablerade partier i parlamentariska församlingar fattade beslut om att nu ska vi riva muren. Utan för att det fanns en folklig rörelse, det fanns gräsrötter och ideella krafter. Muren föll för att ingen tog till vapen i ett ögonblick när en person tog tillfället i akt och såg en glipa. Att gå igenom. Ingen sköt. Och den längtan som hade burit så många människor under så lång tid, såg glipan. Och gick igenom. Sen strömmade det folk. Den absolut största säkerhetspolitiska förändringen i vår del av världen, under den livstid som vi känner, skedde där och då. Utan ett enda vapen, utan ett enda dekret uppifrån, utan en enda människa som skadades. Och det förändrade hela Europa. Det var icke-våld och människors längtan efter något annat som var drivkraften. Inte militärövningar. Inte militärmakter. Inte militära pakter.

Den händelsen borde ju rimligen ha lett till en avspänningsspiral, inte bara i Europa utan i hela världen. Warszawapakten upplöstes med murens fall och regimer föll som käglor under en period. Rimligen borde även Nato upplösts, för Nato fanns ju för att Warszawapakten fanns. Det var två fiendebilder som behövde varandra. Och när den ena monterades ner, underifrån av folklig längtan efter något annat, borde den andra också ha monterats ner. Men så blev det inte.

Istället har positionerna flyttats fram och vi har gått från att tydligt säga Nej, 1982, till att idag vara värdland för Nato. Vi har skrivit på. Vi öppnar dörren, inte bara på glänt utan på vid gavel. Det bedrivs en massiv politisk kampanj och en upprustningsretorik som säger att nu måste vi öva för ”snart kommer ryssen”. Partierna i riksdagen tävlar sorgligt nog om att öka anslagen till det militära försvaret, och det har landat på 10,2 miljarder kronor. Den absolut största satsningen i den nya budget som lagts fram. För det finns en absurd tanke om att vi blir säkrare då. Vi skulle kunna ta hela statsbudgeten flera gånger om, bestycka Gotland och öva på militära landstigningar så mycket vi vill, men det är fortfarande en absurd tanke att vi ska försvara oss mot Ryssland, militärt.

Så vad ska vi göra då? Vi måste våga se att nuvarande och kommande konflikter internationellt inte kan lösas med våld. Våld har aldrig varit någon lösning, lösningen har alltid kommit efteråt, när det har träffats ett fredsavtal och alla länder samlas i givarkonferenser. Då kommer de humanitära och demokratiska insatser som vi skulle kunna göra innan konflikten bryter ut. Före istället för efter. I stället för att beväpna konflikter måste vi våga avväpna konflikter. Stärka demokratin, ha kontakt med demokratirörelser, ha en aktiv diplomati och få till stånd dialoger. Det skulle kunna vara Sveriges roll.

Sverige är idag en aggressiv vapenexportör och en del av den press som det vapenindustriella komplexet sätter på så många länder, inte minst utvecklingsländer. Nu senast Brasilien. Som inte har mat till sin befolkning, men råd med JAS-plan. Och Sverige tycker att det är utmärkt. Det handlar ju om jobben. Det är oerhört cyniskt. Så länge vi bedriver vapenexport är vi med och driver människor på flykt. Därför säger vi stopp. Vi ska sluta med vapenproduktion och vapenexport. Naturligtvis inte lägga ner industrierna över en natt, utan ta tillvara på den kompetens som finns och ställa om till civil produktion.

Vi måste ta all den forskning på allvar som visar att de stora hoten idag inte handlar om det militära. De stora hoten handlar om den globala miljöförstöringen, det globala våldet mot kvinnor och brotten mot mänskliga rättigheter. För de hoten behöver vi varken JAS-plan eller andra vapen. Inga B52:or, minfällning eller landstigningar av US Marine. Det vi skulle behöva öva på är fred. Hur skapar vi fredliga relationer, tillit och respekt för varje människas lika värde? Det är en övning vi skulle delta i med glädje, vi kan gärna bjuda in US Marine också. Det är en uppgift för alla oss som inte vill vara med i militariseringen. Vi behöver bygga folkrörelse igen.”

I år är det 70 år sedan bomberna föll över Hiroshima och Nagasaki. Låt den 9 augusti bli en samling för fred, mot militarism och nej till Nato. Låt oss ta orden ”Aldrig mera krig!” på allvar.

Gudrun