27 apr Feministbrev 117 – Svårsmält säkerhetspolitik
Faktiskt. Det är svårsmält det som nu sker. Och det är särskilt svårsmält eftersom vi har en regering som ska bedriva en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik.
En blick ut i världen säger oss att:
– 700 miljoner kvinnor och flickor utsätts för våld av sin pojkvän eller make varje år. I flera länder betraktas detta inte som brott överhuvudtaget.
– 14 miljoner flickor per år kommer att ingå ett barnäktenskap fram till år 2020 om inget görs. Det motsvarar 39 000 flickor per dag.
– En av fem kvinnor och flickor i världen kommer att bli offer för våldtäkt eller våldtäktsförsök under sin livstid.
– Varje timme dör 33 kvinnor och flickor på grund av komplikationer i samband med graviditeter eller förlossning.
– Kvinnor utgår 50 procent av befolkningen men äger bara en procent av världens rikedom. Runt 75 procent av världens kvinnor kan inte få lån eftersom de har obetalda jobb eller osäkra anställningar.
– I södra Afrika står kvinnorna för 70 procent av jordbruksproduktionen men äger bara 2 procent av marken.
– 78 procent av platserna i världens parlament innehas av män.
Samtidigt uppfattas rörelser i riktning mot jämställdhet som hot. Vi ser det i flera parlament och i FN-sammanhang. Det är tydligt att det är kraven på kvinnors mänskliga rättigheter som hotar, inte det faktum att kvinnor saknar rättigheter. Abortfrågan är ständigt aktuell. Kontrollen över kvinnans kropp uppfattas fortfarande av många som central för att vidmakthålla den patriarkala maktordningen.
I Sverige är det få politiska partier som utmålar jämställdhet som ett hot. Undantaget är SD som på fullt allvar menar att det är vår biologiska bas i de två olika könen som är utgångspunkten för våra livsval och att ändra på det, att föreställa sig att det skulle kunna se ut på annat sätt, är liktydigt med övergrepp mot människor. Därför vill SD förbjuda genuspedagogik på förskolan, genuskunskap i grundskolan och genusvetenskap på universiteten.
Men det finns problem, ändå. Även om alla officiellt menar att jämställdhet är en självklarhet så är det ingen verklighet. Inte heller i Sverige. Också här syns det tydligt vilka värderingar som styr budgetens prioriteringar.
Det militära försvaret får i vårbudgeten ett tillskott på mer än 10 miljarder för de kommande åren. Vi talar alltså miljarder, inte miljoner. Inga andra nya satsningar kommer i närheten av detta. De flesta landar på några blygsamma miljoner.
Men nu ska alltså militären få nya uniformer, nya kängor, nya standardfordon och ny ammunition till stridsvagnar och granatkastare. Gotland ska bemannas med 200 personer och ett stridsvagnskompani. Ubåtsjaktsförmågan ska ökas. En expertgrupp ska utreda Sveriges säkerhetspolitiska förhållande till de nordiska länderna och till USA, FN, EU och NATO. Totalt ska 10,2 miljarder extra tillföras militären 2016-2020. På vilket sätt ökar det säkerheten?
Samtidigt, strax före valet i september, undertecknade Sveriges förra regering ett avtal om värdlandsstöd med NATO. Avtalet innebär att vi tillåter och underlättar för NATO-styrkor att med Sverige som bas genomföra krigsövningar och bedriva krigsinsatser mot tredje land. I avtalet finns inget skrivet om undantag för kärnvapen, som i Norge.
Redan den sista veckan i maj och den första i juni 2015 kommer världens största flygövning äga rum i Norrland. Över hundra plan kommer att vara i luften samtidigt, från nio olika länder, varav sex NATO-länder. Att Ryssland inte skulle uppfatta detta som ett svar på sina egna militära muskelövningar är naivt. Självklart ger det ytterligare bränsle till de fiendebilder som Putin målar upp.
Den pågående militäriseringen av säkerhetspolitiken står i bjärt kontrast till de verkliga hoten, de mänskliga och de miljömässiga. FN har varnat för att medlemsländernas budgetar slukas av militära kostnader, inte sällan maskerade som forskningsanslag. Mellan 20-40 procent går till vapen i stället för till välfärd. Det lägger grunden till ökad fattigdom och sociala orättvisor. Inkompetenta regeringar undergräver tilliten till demokratin. I militarismens spår kommer självutnämnda ledare och terror. Sociala konflikter draperas i både politisk och religiös fundamentalism och konflikterna förses med vapen från likasinnade. Cirkeln är sluten. Aldrig förr har så många varit på flykt undan det väpnade våldet.
Om Sverige med trovärdighet ska bedriva en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik måste regeringen våga se de här sambanden och sammanhangen. Sveriges röst kan inte vara att öka rustningarna, varken på hemmaplan eller internationellt, varken genom vapenexport eller genom militära samarbetsavtal. Feminism är antimilitarism!
Gudrun
P.S. De här frågorna avhandlades i förra veckan på ett möte på Orust, arrangerat av den sällsynt aktiva Fredföreningen, och ett utförligt referat finns här : www.fredsrorelsen-pa-orust.se.