31 maj Feministbrev 108 – Vi har avslutat en valrörelse och vi har påbörjat bygget av en folkrörelse
Jag vill börja med att citera dramatikern och feministen Alfhild Agrell, född 14 januari 1849 i Härnösand, död 8 november 1923 i Flen. I ett brev till vännen Axel Lundegård, daterat den 5 juni 1893, skriver hon så här:
”Man måste sätta in sitt intresse, sitt liv, sitt blod i den tid som är, för att verka för den tid som kommer, och visst är, att utan entusiaster, utan sådana som tror för mycket, som begär allt, som hoppas allt, som ser stjärnor där andra bara ser fläckar, kommer man ingen vart.”
Jag fick de här raderna från en kvinna som varit med i EU-valrörelsen. Bl.a. ordnade hon tillsammans med en väninna ett succéartat homeparty. Hon trodde först det kanske skulle vara svårt att få ihop 25 personer. Evenemanget svällde och det kom till slut runt 300!
Det kanske är förmätet av mig att jämföra dagens rörelse med de tidiga feministernas självuppoffrande kamp för rösträtten men jag dristar mig ändå att göra det. Jag hävdar att då som nu är kärnan i det som händer vår förmåga att se det som ännu inte är. Där ligger den stora utvecklingskraften. I våra individuella liv och för samhället i stort. Utan den kraften skulle det stå still. Utan den kraften hade kvinnor inte haft rösträtt idag. Utan den kraften hade förslavade människor aldrig blivit fria. Utan den kraften hade den organiserade arbetarrörelsen aldrig kunnat lyfta Sverige från fattigdom till välstånd. Utan den kraften hade hållbarhetsfrågorna inte fått plats i politiken. Och utan den kraften når vi inte jämställdhet och frihet från diskriminering.
De stora utvecklingsskeendena går i vågor, eller två steg fram och ett steg tillbaka. Men i ett längre perspektiv alltid framåt. Reaktioner föder motreaktioner som i sin tur föder reaktioner, osv. Men vi går alltid framåt. Också globalt. Samtidigt skapas nya problem. Men det har inte blivit sämre. Även om vi kan uppfatta det som värre.
I ljuset av EU-valets resultat ser vi två samtidiga linjer. Den ena visar att feminismens inkluderande ideologi vinner mark, att krav på mer rättvis fördelning vinner mark och att insikten om hållbarhetens nödvändighet vinner mark.
Den andra linjen speglar den besvikelse som växer ur en kortsiktig spekulationsekonomi med återkommande kriser som genererar social nedrustning, hög arbetslöshet och svag tilltro till de etablerade politiska formerna. Fascism och stöveltramp känner vi igen från historien. Och har vi något att lära av historien är det att vi inte lär oss av den. Snarare upprepar vi den.
Därför är den nya strömningen helt nödvändig. Feminismen som vision och verktyg för förändring, baserad på en kunskap om den nödvändiga samtidigheten av både jämställdhet, frihet från diskriminering, hållbarhet, rättvisa och global solidaritet, kan bli den kraft som frigör empatin och kärleken från rädslan och hatet.
Därför vill jag tacka alla tidigare feminister och gratulera alla nuvarande feminister till det historiska valresultatet i det svenska EU-valet. Att ett ideologiskt självständigt feministiskt parti tar plats i parlamentet ger mig stort hopp. Och det är i hoppet vi förenas, inte i hatet.