27 jan Feministbrev 104 – Så här kan vi inte ha det! Riv upp pensionsöverenskommelsen! NU!
Den senaste tidens femistdebatt har tydligt visat hur viktigt det är att vi håller oss till fakta när vi talar om hur världen ser ut. Det gäller både när vi beskriver den feministiska rörelsen och när vi beskriver den verklighet vi lever i, det än så länge ojämställda samhället. Det samhälle som vi feminister ska ändra på, så vi når de jämställdhetspolitiska målen.
Ett av målen, som faktiskt en enig riksdag ställt sig bakom, är att vi ska ha rätt till ekonomisk självständighet, i livet och livet ut, oavsett om vi är kvinnor eller män. Det handlar alltså om löner och pensioner.
Hur ser det ut om vi går till fakta? Enligt Statistiska Centralbyråns (SCB) tidsanvändningsundersökningar arbetar kvinnor och män ungefär lika mycket under arbetsveckorna men män får i större utsträckning betalt för sitt arbete. Under en genomsnittsdag arbetar kvinnor 47 minuter mer obetalt än män. Utslaget på ett år blir det 7 arbetsveckor och över ett helt arbetsliv motsvarar det 6 år. Sex år av förlorade pensionspoäng i ett system där livslönen är grunden för pensionen får konsekvenser.
På samma sätt som att löneskillnaderna får konsekvenser. OM alla kvinnor jobbade heltid, som männen, skulle kvinnor (genomsnittligt) tjäna 14,1 procent mindre än män. Beräknat på en meddelön motsvarar det en inkomstskillnad före skatt på 4 400 kronor per månad. Det blir 52 800 kronor på ett år och 2,1 miljoner kronor över ett 40-årigt arbetsliv.
I verkligheten jobbar långt ifrån alla kvinnor heltid. Statistiken säger att var tredje kvinna jobbar deltid (mot var tionde man). Det ökar den faktiska inkomstskillnaden till närmare 25 procent. Beräknat på en medellön och sammanslaget över ett 40-årigt arbetsliv blir det en inkomstskillnaden på drygt 3,6 miljoner kronor. Så mycket skiljer det alltså, i verkligheten, mellan en genomsnittlig kvinna och en genomsnittlig man.
Och detta sätter sig i pensionen! Den bygger på livslön. Varje bortavaro från jobbet blir minus i pensionen och varje könsbaserad orättvisa i lönebildningen förs vidare in i pensionssystemet.
Det är absurt! Det är könsbaserade ekonomiska orättvisor från vaggan till graven!
Konsekvensen är att drygt hälften av alla kvinnor som går i pension idag får ut det som heter Garantipension, mellan 5000 och 8000 i månaden netto. Det är under EU:s definition för fattigdom!
Kvinnor väljer fel yrke, har jag hört en del säga, som svar på hur vi ska komma tillrätta med löneorättvisorna. Jaha ja. Den som resonerar så är helt okunnig om att kvinnor i alla tider flyttat in i nya yrken men att det yrket tappat både status och löneutveckling när kvinnorna kommit i majoritet. Könskoden har bytts. Läraryrket är ett väldigt tydligt exempel på det.
Dessutom – om nu kvinnor inte ska välja att jobba inom vård, omsorg, utbildning, kultur och service, vilka ska då jobba där? Behoven finns ju. De t.o.m. ökar. Vi kanske ska kalla in RUT? En kvinna från andra delar av världen som lämnat sina barn till sin mamma för att åka till västvärlden och för sin och deras försörjning lösa ut ojämställdhetskonflikter i familjer som har råd? Den patriarkala maktordningen i sin globala natur.
Så vad göra? Pensionssystemet måste göras om. De kvinno- och klassfällor som finns måste undanröjas. Pensionerna ska jämna ut köns-, klass- och andra klyftor i stället för att som nu cementera dem. Ett första steg är att komma bort från livsinkomsten som grund för pensionen; ett andra är att inte subventionera höginkomsttagares pensionssparande. Dessutom måste de strukturella könsbaserade löneorättvisorna bort. Medlingsinstitutet, politikens förlängda arm in i lönebildningen, måste få ett tydligt prioriterat uppdrag att arbeta med jämställda löner. Manligt dominerade arbetsområden får helt enkelt få mindre och kvinnodominerade mer, med målet lön efter utbildning, erfarenhet och kunskap.
Inget av det här är svårt. Men det krävs mod. Och en tydlig feministisk politik baserad på fakta.
Gudrun