29 okt Feministbrev 101 – Kultur – en feministisk angelägenhet!

Ingen blir rasist genom ett rationellt beslut, skriver Marcus Priftis i en krönika i Dagens Arena den 22 oktober. Att hemfalla till rasistiska idéer är ett försök att hantera en oro, en rädsla, genom att skylla på en syndabock. Idén ”Det är svartskallarnas fel” är inte förnuftig och inte grundad i sakförhållanden – det är ett svar som lindrar ångesten. Den får sin näring av de rasistiska stereotyper som finns i samhället. 

Jag håller med om det resonemanget och tänker att det är på samma sätt med många frågor som fångas i diskriminering. När näringslivet hårdnackat försvarar sin rätt att ha mansdominans i styrelserna så har inte det heller med rationellt tänkande att göra. Alla vet numera att blandat är bättre. Att kunskapsnivån höjs och att kreativiteten ökar. Till nytta för verksamheten och lönsamheten. Det är egentligen självklart och gäller inom samtliga samhällets områden. Jämställdhet ger kvalitet. Mansdominans är ett sätt att hantera en oro, en rädsla.

Just för att det är på det här viset, att maktutövning utifrån kön, etnicitet, sexualitet och funktionalitet, inte handlar om rationella beslut, behöver vi manifestera motmakt inom det område som mest av alla bärs av just den insikten; medvetenheten om att livet inte är rationellt och linjärt utan komplext och krokigt. Insikten om att vi som människor är så oändligt mycket större än påklistrade könsroller eller etiketterade identiteter.

De nynationalistiska och de fascistiska rörelserna har alltid sett kultur som en central fråga. För att stärka den egna identiteten, för att förhärliga den egna rasen.

Här är några citat ur Sverigedemokraternas dokument om sin kultursyn:

I Skåne visade en opinionsundersökningen före sommaren att var femte man skulle rösta på Sverigedemokraterna. I ett samhälle som eroderar socialt, ekonomiskt och själsligt erbjuder de högerextrema krafterna en trygg famn där kulturen får förstärka idéerna om ett folk, ett land, ett språk, en kyrka och ett kön, med tillhörande komplement. Kvinnor som gifter sig över rasgränser och underlåter att uppfostra sina söner till krigare för den” rätta” rasen utmålas som de största förrädarna (t.ex. i Breiviks manifest).

Drömmar om ”ren svenskhet” och stängda gränser är en omöjlig önskan om att systematisera bort livets komplexitet och går hand i hand med en tillbakablickande och konserverande kultursyn som ger en illusion av trygghet, en vaccination mot det okänd.

Att däremot blicka framåt innebär att erkänna allas vår rätt att få vara skapande människor, att få gestalta, uttrycka och förmedla våra personliga berättelser, åsikter, erfarenheter och frågeställningar. Att få ta del av andra människors uttryck och få en djupare förståelse för människors olika synsätt, livsvillkor och erfarenheter.

Vill vi ha ett jämställt och demokratiskt samhälle, fritt från diskriminering, våld och exploatering, måste vi ha ett fritt och framåtblickande kulturliv som hjälper oss att odla vår empati och vår fantasi så att vi aldrig upphör att tänka självständigt – d.v.s. inte låter oss styras av fördomar och stereotyper. Vi måste ge plats för osäkerhet, intuition, reflektion och vila. Kultur är språk som lever och utvecklas tillsammans med andra människor. Kultur innebär möten – både med sig själv och med andra. Möten som får oss att utvecklas och växa som människor. Möten som får samhället att utvecklas och växa.

Därför måste vi stärka kulturens mångfald, bl.a. de estetiska ämnena inom hela utbildningsväsendet och öka tillgången på kulturskolor och konstutbildningar. Avgifterna vid statliga kulturinstitutioner och museum ska tas bort. Olika kulturyttringar ska ha större utrymme i det offentliga rummet och konstnärers särskilda kompetenser ska användas redan i stadsplaneringen. Vi behöver öka tillgången på kulturella öppna arenor, med strävan att skapa möten mellan olika kulturyttringar, mellan professionella och amatörer och mellan människor i olika åldrar, av olika kön, med olika etnicitet, religion och funktionalitet. Alla och olika perspektiv behövs och alla människor har lika rätt att genom kulturens olika uttrycksformer utvecklas under hela sin livstid.

Kulturella värden – komplexitet, empati, relationer, känslor och det sinnliga, anses i den västerländska traditionen tillhöra det kvinnliga. De står i motsättning till och underordnas det manliga systematiska och logiska förnuftet. Därför återfinns alltid kulturen längst ner på den politiska dagordningen. Det gör kultur till en feministisk fråga och en ytterst angelägen sådan!

Gudrun

För er om vill veta mer om hur Feministiskt initiativ resonerar kring kulturen, kulturarbetares ekonomiska villkor och kulturens finansiering, finns det spännande läsning i skuggriksdagsgruppens kulturmotion:  http://feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=1190