27 sep Feministbrev 100 – Under min livstid!

För tio år sedan, i september 2003, skrev jag mitt första Feministbrev. Då hade jag just lämnat Vänsterpartiet men valt att sitta kvar i Riksdagen som ”politisk vilde”, som det heter. Jag hävdade min rätt att fortsätta att bära det starka personliga mandat jag hade fått (många personröster) och skrev att jag ställde mina krafter till feminismens förfogande. Jag menade att det behövdes nya sätt att föra de feministiska frågorna framåt. Jag hade erfarit att det fanns ett tak i det parti jag då tillhörde. Det var inte gjort av glas. Det var konkret. Det uttalades klart att min linje innebar för mycket feminism. Vad nu det innebär?

Det första Feministbrevet var ett försök att upprätta en kommunikation. Jag ville tala om varför jag agerade som jag gjorde och jag ville påbörja ett samtal med andra feminister. Om att föra in en ny dimension i politiken, om att organisera ett ideologiskt självständigt feministiskt arbete. Resultatet blev så småningom ett nytt politiskt parti – Feministiskt initiativ.

Jämställdhet, frihet från alla former av diskriminering, rätten att vara människa, rätten att vara fri i kärlek, rätten till ett självständigt liv, oavsett kön, klass, etnicitet eller funktionalitet, att få leva i gemenskap med andra, är ingen utopi. Det är den demokratiska utvecklingens innersta mening. Som jag ser det. Den samhällsordning, det genuskontrakt, det patriarkala tänkande som genomsyrar världen idag, är ingen naturlag. Vi kan ändra. Och vi ska ändra. Och jag vill att vi ska göra det under min livstid. Allt annat skulle vara ett förminskande av mig själv som människa.

Det kan tyckas som stora ord men jag säger dem i en klar förvissning om att livet är större och att vi kan bättre. Jag ser parollen ”Under min livstid” som en motkraft mot allt mumlande och svamlande som vi får höra så fort någon ansvarig politiker får frågan om hur lång tid det ska ta innan vi är framme vid det samhällspolitiska målet Jämställdhet. Jag har alltid retat mig på detta svammel. Det finns ingen annan fråga där ett sådant svar skulle tillåtas. Inte någon! Även där det kanske skulle vara motiverat. T.ex. när det gäller arbetslösheten. Den strukturella. Den som är ett resultat av att vi producerar allt mer med mindre arbetsinsats. Den som följer på den tekniska utvecklingen men också på en ekonomisk politik som bygger på föreställningen om att fler kommer att konsumera mer, i all oändlighet.  Den som inte ser att det finns ett tak. Marknader blir mättade. Magar blir också mättade. Vi kan inte konsumera hur mycket som helst hur länge som helt. Vi behöver ta ut vinsterna av produktivitetsutvecklingen i ekonomin på annat sätt. T.ex. i välfärdsreformer. T.ex. i kortare arbetstid. Fler får jobb. Bra för hälsan, sänker stressen, ger fler en självständig ekonomi, sliter inte på klotet, skonar klimatet. En självklarhet utifrån ett helhetsperspektiv.

Den politiker som får frågan om när arbetslösheten ska vara besegrad blir inte svaret skyldig. Det rinner siffror och årtal ur munnen. Men när det gäller Jämställdheten så blir det bara svammel. Typ ”ja det är ju svårt att säga, det kanske tar flera generationer, jag får nog inte uppleva det, säkert inte under min livstid”, osv., osv. Hade samma person svarat på samma sätt när det gäller arbetslösheten, trots att det kanske är mer realistiskt, så skulle det bli avsked på grått papper. Omedelbart bums!!!

Därför, och för att det här Feministbrevet är det etthundrade, lyfter jag parollen ”Under min livstid!”. Det betyder att jag vill se att de förändringar som är nödvändiga blir verklighet under min livstid. Jag tycker det är ett rimligt förhållningssätt. Allt annat är någon form av religiöst förhållningssätt, med fromma förhoppningar och tron på myter om Pärleporten som ska öppna sig. Lite krasst uttryckt kanske men jag vill att vi blir fler som vågar ta våra värderingar och visioner på allvar. Det är ett år kvar till valet. Det är dags att vi ser varandra i  ögonen och börjar prata politik.

Gudrun

P.S.

För er som inte varit med från början, alla de 10 åren och de 100 breven, så ska jag berätta att breven kommer att komma ut i samlad form, senare i höst. Och breven fortsätter fram till valet. Sedan övergår jag till nytt format – Rapporter från Riksdagen.