21 okt Feministbrev 90 – Politisera mera!

”Ödesdigert misstag när feminismen skrotar jämställdheten” var rubriken på en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter, Kulturdelen, för någon vecka sedan,http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/odesdigert-misstag-nar-feminismen-skrotar-jamstalldheten. Artikeln var bl.a. ett referat från ett möte som hade varit på Teater Rival i Stockholm (Feministtribunalen) och bitvis en recension av den bok som gavs ut i samband med Tribunalen. Men framför allt var artikeln en förvirrad kritik av dagens feministiska rörelse och dess potential.

Vi är många som har reagerat och skickat in artiklar till DN. Efterhand kommer en del att publiceras. Min kommer den kommande veckan. Dock är den kraftigt nedbantad och jag vill ge er tillfälle att läsa hela. Så här kommer den:

Vad vill egentligen Kristina Hultman?
Kristina Hultman begår ett ödesdigert strategiskt misstag när hon anklagar den svenska feministiska rörelsen för att begå ett ödesdigert strategiskt misstag. Misstaget är att hennes besvikelse över bristen på jämställdhet riktas åt fel håll – inåt istället för utåt/uppåt. Hon anklagar den feministiska rörelsen i stället för alla de personer med positioner i organisationer som faktiskt har makt och möjlighet att förändra. En majoritet av de politiska partierna i riksdagen har skrivit in feminismen. Det råder politisk enighet kring de jämställdhetspolitiska målen – att vi ska ha lika mycket makt att forma våra liv, oavsett om vi är kvinnor eller män. Alltså – jämn fördelning av makt och inflytande (representationsfrågan), ekonomisk jämställdhet (rättvisefrågan), en jämn fördelning av obetalt hem- och omsorgsarbete (reproduktionsfrågan) och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra (repressionsfrågan).
När alla säger sig vara överens om jämställdhet, och vi samtidigt långt ifrån är där, måste vi fråga oss hur det kommer sig? Är det ok att säga en sak och göra en annan, just när det gäller frågor som är relaterade till kön? Det verkar faktiskt så. Vi har då en situation som blir ytterligt förvirrande om vi inte samtidigt synliggör att här finns en konflikt. Finansministern kan t.ex. säga att han är feminist men samtidigt föra en ekonomisk politik som vidgar gapet mellan kvinnors och mäns inkomster. Näringsministern kan ondgöra sig över den usla representationen av kvinnor i företagens styrelser men samtidigt vägra besluta om en ändring. Ett politiskt parti kan vilja ha en jämn fördelning av föräldraförsäkringen men samtidigt underlåta att kräva individualisering av föräldraförsäkringen. Man kan alltså ha en politisk retorik och samtidigt en helt annan politisk praktik.
Vi är många som har tröttnat på det här. Vi tycker det är konstruktivt att fundera över förslag som går bortom dagsdebatten och som tar sin utgångspunkt i medvetenheten om att det faktiskt finns en konflikt. Den handlar om MAKT.
.Målet är jämställdhet. Medlet/verktyget är den feministiska analysen och kunskapen om att andra maktfrågor, baserade på klass, etnicitet, sexualitet, funktionalitet, naturligtvis också finns och i allra högsta grad samverkar. Vi behöver alltså en bred samling kring frågor som rör kvinnors rättigheter och antidiskriminering – inte minst på den politiska arenan. Att konstatera att det finns en könmaktsordning vars normer ligger till grund för organiseringen av våra samhällen världen över, att se att uttrycken visserligen är olika, beroende på hur långt landet kommit i demokratiutveckling, men att det ändå är samma mönster och samma norm, är lika giltigt idag som för tio år sedan (Talibantalet).
Jämställdhet som samhällsvision har förmodligen aldrig varit mer relevant än nu. Där är jag helt överens med KH. Men den politik som behöver utvecklas och tillämpas för att vi ska komma fram kan inte begravas i ett träsk av falsk konsensus. Om detta handlar mitt eget bidrag i den citerade boken. Jag skriver så här i ingressen:
Jag föreslår att det som idag kallas jämställdhetspolitik (mainstreaming/jämtegrering) skrotas och ersätts med en politik som bygger på kunskaper om könsmaktsordningens konflikter och som konfronterar den patriarkala maktordningen. Låt oss stiga ut ur det konserverande konsensusträsket, göra strukturella maktanalyser och formulera politiska förslag och reformer som på allvar utmanar mäns makt!
För att bryta tystnaden tror jag dessutom att det aktivistiska förslaget ”Fejka Opinion” är alldeles utmärkt. När Feministiskt initiativ får ökande opinionssiffror kommer riksdagspartierna börja tala om jämställdhet och antidiskriminering. Det är enkel logik. Det handlar om makt! Att sedan rösta in feminister och rösta ut rasister är att utöva den.

Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ