25 okt Feministbrev 80 – Tips i tider av drev ta det som en man!

Det är drevtider. Om nu någon missat det. Det börjar med att några känner vittringen av en tolvtaggare. Vem ska utdela den fällande domen? Mediedramaturgin är lika enkel som effektiv. En nyhet blir en skandal som i sin tur öppnar för kritik. Efter mer rotande kommer fler saker fram. Upprördheten växer, den mediekonsumerande folkliga opinionen får komma till tals. – Kan han/hon sitta kvar? Svaret är givet efter presentationer om fusk. Gamla interna oförrätter i den egna organisationen sipprar ut som läckande källor och anonyma anklagelser. Stämningen blir osäker, sammanhållningen sviktar, omdömen sviktar, media sviktar inte en sekund och snart kommer det första kravet på avgång. Som snart ska följas av fler. Och huvuden är i rullning. Eller inte.

Nu har vi sett den kortsiktiga utgången för Håkan Juholts del. Han sitter kvar. Stärkt eller försvagad får framtiden utvisa. Men jag känner igen mönstret. Vi är människor av kött och blod och minnena sätter sig i kroppen. Minnen från massiva media som rullar fram som en obönhörlig ångvält. Från alla journalister som gör samma sak och springer åt samma håll och som gör samma bedömning samtidigt. När redaktionernas resurser vänds åt samma håll och alla jobbar på högvarv. Som enskild person har man inte en chans att kolla uppgifter och utsagor. Det är som att utsättas för våld. Fysiskt våld. Jag kan se hur det kommer men naglas fast i en fastfrusen position. Oförmögen att reagera. Just då, just där, lagrar sig minnena i kroppen. Övergrepp.

Jag känner också igen ett annat mönster. Det könsbaserade. Det maktmönster som brukar benämnas genuskontraktet eller könsmaktsordningen eller den patriarkala maktordningen och som har som konsekvens en olika behandling av kvinnor och män på maktpositioner.

Ingen kan väl längre påstå att det inte finns skillnader. Eller? Mona Sahlins chokladbit mot Håkan Juholts hyror? Det fanns många som var snabba att dra undan mattan för Mona Sahlin. Det är många som har uttalat fullt förtroende för Håkan Juholt. Sällan har väl utsagan om att kvinnor måste vara dubbelt så bra och bara får göra hälften så många fel, varit så tydlig som här. Och då har vi ändå att göra med ett politiskt parti som har skrivit in feminismen i sitt eget partiprogram. Visst, jag förstår hur man tänker. – Vi orkar inte en partiledarstrid till, vi kan inte börja om från ruta ett igen, vi har inte tid med detta, vi måste få ett slut på detta snabbt, vi måste komma ut med politiken, osv., osv.

Det är på samma sätt som när jag har hört journalister resonera kring det faktum att de ministrar som var kvinnor i den nya borgerliga regeringen och som hade gjort fel fick gå, samtidigt som de ministrar som var män och som hade gjort samma fel (svart arbetskraft, skolkat från tv-licensen) fick sitta kvar. – Vi orkade inte mer, har jag hört journalister säga. Drevkvoten var för tillfället fylld, kan man kanske konstatera.

Den intressanta frågan blir då varför orken tar slut just när kvinnorna avgått eller, som nu, varför ett politiskt parti uppenbarligen har ett vidsträckt tålamod med en partiledare som är man men var tveklöst hårda när det gällde en kvinna?

Jag önskar inte någon den personliga erfarenheten av drev men jag önskar att kvinnor och män ska behandlas lika. Det vi har sett nu visar tydligt att vi fortfarande har lång väg kvar att gå. Vad vi också sett är att de demokratiska institutioner som vi ska använda för att förändra, bl.a. politiska partier, själva är inpyrda av patriarkalt tänkande. Den socialdemokratiska ledningen har uppenbarligen förtroende för att Håkan Juholt ska ta det som en man!

Gudrun Schyman
Feministiskt initiativ