15 sep Feministbrev 79 – Happy Happy

Jag har medverkat i en bok som heter ”Happy, Happy”. Den handlar om skilsmässor och den har debatterats flitig i olika media de senaste veckorna. Jag kan inte låta bli att förvånas över tonläget. Här handlar inte bara om ömma tår. Hos en del verkar det vara hela existensen. Som om det varken skulle kunna finnas samhälle eller kärlek om det inte fanns äktenskap. Äktenskapet framställs som fundamentet i samhället och själva förutsättningen för kärleken. Hur har vi kommit dit? Hur kan politiska reformer som varit centrala för kvinnors självständighet, som rätten till skilsmässa, plötsligt ses som utslag av egoism?

Det faktum att dagens (kärn)familjeliv fortfarande bygger på att huvudansvaret för hem och barn ligger på kvinnor skapar konvulsioner. När omsorgsansvaret – både det betalda och det obetalda -är kvinnors ansvar och när det arbetet samtidigt konsekvent nedvärderas, inte minst det professionella, blir det konflikter. Inre och yttre.

Vi vet att omsorg och kärlek är den bas som vi som människor vilar på. I vardagen och i våra relationer. Vi vet att för samhällsbygget är omsorg, kärlek och sexualitet minst lika basalt som produktionen av bostäder, verktyg och kläder. Men skapandet av oss själva, återskapandet av människan, saknar oftast synlig plats i den politiska analysen. Kärleken till barnen, omsorgen om de gamla, vården av de sjuka – allt det här är livsnödvändiga sociala handlingar som utgör en bas för ideologi, kultur och sociala motsättningar, på samma sätt som produktionsförhållandena. Statsvetaren Anna G. Jónasdóttir, feministisk forskare, kallar allt det här för kärlek. Hon menar att precis som den samhälleliga organisationen av arbete utgör den materiella basen för klasskonflikten så utgör organisationen av kärlek den materiella basen för könskonflikten. Mer konkret betyder det att män som grupp systematiskt exploaterar kvinnors kärlekskraft. Män får mer än de ger. Kvinnor ger mer än de får. Det är när vi upptäcker det som vi går.

Det finns ingen i boken som påstår att skilsmässa löser alla problem. Vad som sägs är att när det finns problem som av olika anledningar inte går att lösa, när kärleken slocknat, när personerna utvecklats åt olika håll, osv., så är det bra att man kan skiljas. Problemet är att många, särskilt de yngre kvinnorna, upplever att det i dagens samhälle finns ett systematiskt skuldbeläggande kring skilsmässor. Det gör att många tvekar att ta steget. Ingen av oss beskriver skilsmässoprocessen som lätt men alla har vi, mer eller mindre, ohyggligt svårt för den tragikstämpel som en kärnfamiljskramande omgivning gärna bistår med. Den typ av katastrofscenario som flera debattörer vältrar sig i, med skilsmässobarn som drabbas av psykisk ohälsa, tar livet av sig eller blir alkoholister, och där debattörerna läser statistik som fan läser bibeln, gynnar knappast heller klimatet.

Hur kan vi på så kort tid ha fått ett så otroligt reaktionärt, konservativt och bakåtsträvande samhällsklimat? Och det är inte bara i den här frågan, rätten till skilsmässa, utan nu höjs också röster för att återinföra sambeskattningen. Den som gjorde att kvinnors inkomster lades ovanpå männens och skatten togs ut på familjeinkomsten. Den som gjorde att det inte lönade sig för kvinnor att jobba. Den som band många kvinnor fast i en hemmafruroll som förkvävde kreativiteten och lusten till livet. Ni vet – den som avskaffades 1971. Nu vill bl.a. KD:s ungdomsförbund och chefen för Timbro Medieinstitut, Roland Poirier Martinsson, återinföra den här möjligheten. ”Familjen” själv ska kunna göra sin egen skatteplanering och ha sina egna budgetförhandlingar runt köksbordet. Blinda för parametrar som kön och makt tar de jämställdheten 40 år tillbaka i tiden!

Det som bekymrar mig mest i reaktionerna på boken är den monumentala oförmågan hos skribenter, journalister och samhällsdebattörer att se politiken i verket. Närmast tvångsmässigt för man ner samtalet i det privata när i stället hela poängen är att följa kedjans länkar från det privata till det gemensamma. Det är som om vår tid har glömt att i varje vardagskonflikt finns en samhällsfråga som pockar på förändring. Att beskriva vardagens konflikter (som i boken) är därför att ge underlag för en vital samhällspolitisk debatt.

När vi talar om våra relationer och våra barn är det kärleken som är det viktiga. Inte institutionerna. Att bli förälder är att bli överväldigad av en absolut reservationslös kärlek. En kärlek helt utan krav. En kärlek som växer i ett ständigt givande. Den får oss att förstå det storslagna i att vara människa. Det händer något i oss när vi ställs inför ett nytt liv, när vi känner ansvaret, glädjen, styrkan och sårbarheten, samtidigt. Vi älskar, reservationslöst. Vi ger. Kärlek. I sådana ögonblick tror jag att vi uppbådar det absolut största och bästa i vår kapacitet som människor – vår möjlighet att gå utanför oss själva och se oss själva i en annan människa. Vi använder vår förmåga till empati. Den som vi kan vidga i det oändliga för vi hela tiden får tillbaka. Föräldraskapet är en individuell relation. Det kan varken delas eller delegeras. Jag kan aldrig be någon annan att älska åt mig. Det betyder att föräldraskapet är en livslång kärleksrelation, för var och en av oss som har lyckan att vara förälder. Det gäller oavsett om vi bor tillsammans eller inte.

Ska vi vårda kärleken så måste vi befria den från alla typer av ägande och maktanspråk. Det kräver att vi överger de livets snuttefiltar som talar om ”den ende” och ”den rätte” och ”äktenskaplig trohet till dess döden skiljer oss åt”. Ju mer vi fastnar i den typen av orealistiska förväntningar desto mer tvingas vi använda vår energi till att leva upp till förväntningar och normer i stället för att uppleva utveckling, både personlig och i relation till andra, inte minst till barnen.

Vi behöver juridiska former som passar moderna människor. En civilrättslig lagstiftning som passar alla former av samboende vore väl lämpligast. Statens roll är att se till att ingen råkar ekonomiskt illa ut. Val av ceremoni – om det ska vara kyrkan eller på stranden eller skogen eller köket eller ingen alls, det måste rimligen vara en privatsak.