29 mar Feministbrev 75 – Militarismen och kärnkraften hotar demokratin

Feministiskt initiativ har haft kongress, kärnkraftsolyckan i Fukushima sätter ljuset på det sårbara samhället och i Libyen ska svenska JAS-plan delta i de av FN sanktionerade mili tära insatserna för att skydda människors liv.

Finns det något samband? Jag påstår det. Och börjar i världen.

Den demokratirörelse vi nu ser i Nordafrika och mellanöstern möter militärt motstånd från diktaturerna. Vilka stater har försett dessa länder med vapen? En ny sammanställning av Svenska Freds- och skiljedomsföreningen visar att Sverige toppar listan över vapenexport per capita under 2010. När Sverige beväpnar diktaturer med avancerade vapensystem, som kan användas för att övervaka och mörda den egna befolkningen, så är det inget ”olycksfall i arbetet”. Enligt lagstiftningen är visserligen all vapenexport förbjuden till länder som inte respekterar mänskliga rättigheter men undantag kan göras ”om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och (om) det inte strider mot Sveriges utrikespolitik”. Sverige har under 2010 exporterat krigsmaterial för över 2 miljarder kronor till länder som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Pakistan och Bahrain. Under de senaste tio åren har den totala vapenexporten fyrdubblats och dessutom lägger regeringen 80 miljoner kronor under 2011 på särskilt exportstöd av vapen. I klartext – skattepengar används för att sponsra vapenindustrins fortsatta försäljningsframgångar!

Är det inte bra då att den FN-stödda aktion som nu pågår mot Libyen kan göras med vapen? Att en befolkning skyddas från att mördas av sitt lands ledare är nödvändigt, i det här fallet också med vapen. Men det kan aldrig tas som intäkt för att vi måste fortsätta med den vansinniga kapprustning som pågår. Tvärtom visar den nuvarande situationen hur angeläget det är att slå in på en helt annan väg, bort från föreställningar om att nationer ska skyddas med militära medel och att demokratier ska bygga på en stark vapenmakt. Det är med argument som utgår från styrka, beskydd och makt som stater anser sig motiverade att ta till våld. Kopplingen mellan dom här olika utgångspunkterna är starka och den militaristiska säkerhetsstrategin är på så vis massivt maskulint kodad.

Det våld som den militära strategin resulterar i drabbar hela befolkningen, men innebär också skillnader mellan män och kvinnor. Kvinnors roll som vårdare och objekt förstärks i krigstider, eftersom män försvinner ut i stridande förband. Militära strategier slår dessutom oproportionerligt hårt mot kvinnor eftersom sexuellt våld och våldtäkter är taktiker som används för att kontrollera och förnedra fienden.

Så länge som vår världsbild präglas av föreställningar om att ett militärt försvar är den bästa garanten för människors säkerhet, så länge kommer kapprustningen att bestå. Den med värst vapen vinner. Och det värsta vapnet är kärnvapnet. Det vapen som för sin existens kräver upparbetat plutonium. Den ”restprodukt” som följer av utvecklandet och användandet av kärnkraften.

Mänskligheten inledde atomåldern i krigstid, skriver Anita Goldman i DN (27 mars), och den nya kraften utnyttjades genast för vad som förblivit det i särklass största hotet mot mänskligheten. Hon pekar på att den s.k. civila kärnkraften kräver samma hierarkiska säkerhets- och hemlighetskultur som krigsmaktens. En ordning som är långt ifrån den demokratiska ordning vi ofta tar för given.  Följden blir att i stället för avslöjanden blir det ifrågasättanden av kritikerna. Vi anklagas för att vara teknikfientliga och tillväxtfientliga och säkerhetspolitiskt isolationistiska. Att prata politik ska vara liktydigt med att prata pengar och teknik.

Synen på militarismen och kärnvapen/kärnkraft är i grunden en ideologisk fråga. Ytterst handlar det om synen på demokratin. Det civilisatoriska språng som vi behöver göra måste bygga på att vi bryter med föreställningen om militär dominans. Det är en förutsättning om vi ska kunna lämna den världsordning som bygger på ekonomisk dominans genom konkurrens på en marknad, baserad på en accelererande överkonsumtion av varor. Jordklotet tål inte den belastning som dagens samlade livsstil för med sig. Vi som människor tål inte att utsättas för krav på lydnad under marknadskrafter som kräver ständig ökad tillväxt och en oupphörlig och aldrig sinande konsumtion. Vi vill inte kliva över lik, varken på väg till jobbet eller för att kunna köpa det vi behöver. När vi dessutom vet att klyftorna inom och mellan länder och världsdelar ökar och att en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen, då är det inte svårt att föreställa sig vilka konflikter det kommer att leda till.

Människor kommer att fortsätta att resa sig med hunger och krav på mänskliga rättigheter som drivkraft. Människor kommer att söka nya ideologier som kan hjälpa oss att värna de mänskliga rättigheterna. Därför är det bra att det finns en global feministisk rörelse som har ambitionen att utveckla en tydlig politik för mänskliga rättigheter och mot alla former av diskriminering. I allt fler länder siktar feminister in sig på parlamentarisk makt. I Sverige finns Feministiskt initiativ och här kan ni läsa om allt som hände på kongressen,www.feministisktinitiativ.se.