22 feb Feministbrev 74 – Hierarkierna faller!

Den Jasminrevolution som började i Tunisien och fortsatte till Egypten sprider sig nu till många fler länder. Envåldshärskare och gamla unkna statsbärande hierarkier sitter löst. Modiga människor som går ut på gator och torg sprider hopp om demokrati och förnyelse. Och det är inte ”bara” unga studenter, inte ”bara” intellektuella, inte ”bara” fattiga Det är överhuvudtaget inte ”bara”. Det är många, olika, på samma gång. Och det är både kvinnor och män. Kvinnor i olika åldrar, kvinnor med olika klädsel, kvinnor som lämnat sina män hemma, kvinnor som strejkar från sina lärarjobb, kvinnor som talar och skriver och bloggar. Också de italienska kvinnorna har fått nog. Det feministiska uppropet ”Se non ora, Quando?” (Om icke nu, så när?) samlade via nätet över en miljon människor i demonstrationer den 13 februari.

I världens manliga makteliter sprider sig oron. Nervösa och ängsliga gör man ommöbleringar i en del regeringar och västvärldens ledare pressar fram politiskt korrekta uttalanden där man fördömer våldet men samtidigt talar man om behovet av stabilitet. Sällan erkänner man att den s.k. stabilitet som varit, vilar på vapen exporterade från väst. En del från Sverige.

Vad är det för värld vi lever i när västvärldens rika demokratiers krav på stabilitet uppenbarligen står i motsättning till andra människors krav på demokratiskt inflytande? Hur hade man tänkt sig? Att alla skulle ta efter George W Busch i Irak, dvs. försöka bomba och mörda fram demokrati? Glöm inte att den amerikanska administrationen på fullt allvar menade att Irak skulle bli en demokratisk förebild som skulle få spridningseffekter i hela Mellanöstern.

När kommer ursäkterna från alla som hade så fel så länge i så mycket? Kanske aldrig. Men ur den revolution som just nu pågår finns lärdomar att hämta. Jag ser flera hoppingivande saker, precis som när Berlinmuren föll;

– Regimer faller inte för att det stått som en beslutspunkt på någon dagordning. Kravet växer fram ur en social rörelse som organiserar sig under tiden. Det är en långsiktig process, utlöst av en enskild händelse men buren av en mängd samverkande och samtidiga beslut. Det ger oss en aning om politikens räckvidd och visar samtidigt på de politiska partiernas begränsade roll. Revolution (= en genomgripande och oåterkallelig förändring av samhället) startar inte i Riksdagen.

– Förändringen sker utan militärt våld. Protesterna kan mötas av militärt våld från maktapparaten men rörelsen i sig är byggd på icke-våld. För att nå demokrati och mänskliga rättigheter behöver vi alltså bygga kunskaper om icke-våldsliga förändringsprocesser. Den säkerhetspolitiska diskussionen borde handla om detta (antimilitarism) i stället för militär upprustning. Inga Thorssons, f.d. nedrustningsambassadör i en tidigare S-regering, utmärkta förslag om hur världen vapenindustrier skulle kunna ställa om till civil produktion borde vara högaktuell läsning för det militärindustriella komplex som snarast borde avvecklas!

– Makthavare i den vita västvärlden har all anledning att ompröva sina självbilder. Falskheten i idén om att människor i andra världsdelar inte skulle vara ”mogna” för demokrati och att det därför är ok. att stödja diktaturer, har väl aldrig framträtt tydligare och mer cyniskt än nu. Det måste sägas klart ut att ekonomisk stabilitet aldrig kan vara en ursäkt för att stödja diktaturer. Diktaturer är dessutom inte stabila och vi ska vara glada för att tunisier och egyptier och andra påminner oss om det. Vi har alltså all anledning att också skärskåda den självbild av Sverige som vår egen maktelit skapat. Det heter att Sverige är ett öppet, tolerant och jämställt land. Är det verkligen sant? Och i så fall – för vem och på vems bekostnad?

I Frankrike är den mest lästa boken just nu en pamflett skriven av en till åren kommen filosof, med en uppmaning till de unga att engagera sig, att aktivera sig, att sätta fart! Hans utgångspunkten är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Så enkelt och tydligen så efterlängtat. Han påpekar att vi är inte där ännu. Vi har inte kommit fram till målet. Och han har rätt.

Det är inte gammalmodigt att kräva respekt för varje människas lika värde. Det är inte omodernt att kräva ett samhällsbygge som utgår från att alla människor ska slippa bli diskriminerade. Tvärtom – det är så modernt att få överhuvudtaget har modet!

P.S. För årskostnaden för en enda svensk soldat i Afghanistan skulle vi kunna ge

• ett års skolgång för 7.311 afghanska barn, eller
• drift av sjukvårdskliniker i 12 byar med vardera sju sjukvårdare i ett år, eller
• under ett år drift av 19 förlossningssalar eller 84.000 förlossningar

Gudrun