29 dec Feministbrev 72 – GOTT NYTT FEMINISTISKT ÅR!
Det här var året då finansministrarna, i land efter land, oavsett färg på regeringen, stod mot folket. Notan skulle (ska) betalas. Fåtalet hade skott sig. Flertalet måste betala.
Det här var året då tillståndet för klotet försämrades men miljöfrågorna försvann från den politiska dagordningen.
Det här var året då Sverige hade riksdagsval och Världen försvann.
Det här var valåret då de nya moderaterna på allvar gjorde om Rikemanspartiet till Arbetarpartiet. Egoism blev Egenmakt, Ekonomiska orättvisor blev Individuella val och den borgerliga Jämställdheten fick ett ansikte, eller i alla fall ett namn. Hon heter RUT ( = skattesubventionerade hushållsnära tjänster).
Det här var året då jämställdheten reducerades till en accessoar för bitr. utbildningsminister Nyamko Sabuni. Hon ansvarar nu för förskolesektorn och övrig barnomsorg, hela vuxenutbildningssektorn (komvux, yrkesvux, yrkeshögskolan och folkbildningssektorn), studiemedelssystemet och har delansvar för särskilda integrationsinsatser i skolväsendet. I väskan från sitt gamla departement har hon med sig ungdoms och jämställdhetsfrågor, kunde man läsa i ett pressmeddelande.
Det här var året då blockpolitiken skulle fira triumfer. Då väljarna skulle idiotförklaras och erbjudas ett dramaturgiskt enkelt val med bara två alternativ. Då utveckling med sju partier som blev två, slutade med att man nästan kramade ihjäl varandra i jakten på mittenväljarna.. Där varje väljare reducerades till en kamrerstyp med näsan i portmonnän eller plånboken och där privatekonomer dominerade i medierna, med uträckningar om vilket block vi skulle tjäna mest på. Små politiska skillnader öppnade för större utrymme för personifierad, medialiserad och av PR-byråer manipulerad politik. Med finanskris i världen och SD på väg mot riksdagen gick det att piska upp stämningar som appellerade till ord som ”ödesval”, ”för nationens bästa”, osv. I TV var varje debatt ”valets viktigaste” och kombattanterna såg ut som de var bjudna på begravning. Så sammanbitna att man undrade om de hade fastnat i nattens bettskena.
Det var en valrörelse där fler varnade för feminister än för rasister. Liberala krönikörer skrev att en röst på F! var bortkastad och indirekt gav SD större inflytande om de kom in i riksdagen. Samma argumentation fanns från de röd-gröna. En artikel med rubriken ”Gudrun, vi älskar dig!” hyllade vad jag gjort men med slutsatsen att jag skulle uppmana F!:s medlemmar och sympatisörer att lägga ner visionerna på valdagen. Nu var det ett större och högre mål som hägrade. – Att byta regering! Det klassiska patriarkala budskapet att kvinnor ska vänta upprepades av kvinnor själva.
Vilket förakt för människor med visioner och vilken degradering av demokratin! Hela idén med rösträtten är att vi som medborgare ska kunna lägga vår röst så att vi kan stödja en utveckling som vi vill se förverkligad. Den här valrörelsen förminskade medborgarskapet. Alla uppmanades att delta i ett maktpolitiskt spelet som snarast handlade om vem som skulle surra sig vid masten, peka med hela handen och förvalta aktiebolaget Sverige de kommande fyra åren. Så torftigt, så fritt från visioner, så långt från tron på idéernas kraft.
Arbetarrörelsen lyfte en gång Sverige ut ur fattigdomen. Det fanns en idé om att det skulle gå att få det bättre, människovärdigt, och att det skulle gälla alla. Den tanken bar, långt. Nu handlar det inte längre om varmvatten och välisolerade hus och avgiftsfri skolgång och hälsosam mat. Nu har fler mer än vad som behövs. Materiellt. Nu spricker andra sömmar. Nu gäller det vilka som ska få vara med. Innanför eller utanför. Det moderata nyspråket accepteras av många. Arbetslinjen har ersatt livslinjen. Mänskliga rättigheter har prislapp. Invandring försvaras med att det är lönsamt. Jämställdhet är bra om det är lönsamt. Men om det inte är det då? Ska vi kasta ut alla då? Som SD vill. Ska vi lägga ner tanken på jämställdhet om några förlorar ekonomiskt på det? Är vi som människor inte lika mycket värda?
Ett ärligt svar på frågan repar självbilden. Nej, alla är inte lika mycket värda. Varje restriktion för människors fria rörlighet är diskriminering. Regelverk är diskrimineringsverk. Vi har en jämställdhetslag för att vi har diskriminering. Den har inte upphört för att lagen finns. Sveriges bild av sig självt som öppet, tolerant och jämställt måste bytas ut. Smärtsamt med nödvändigt. Falska självbilder leder till livslögner.
Det här var året då politiken kapitulerade och jag själv, icke troende som jag är, fick söka mig till kyrkan (Seglora smedja) för att hitta ett offentligt rum med plats för samtal om vad det är att vara människa. Jag tror vi måste återgå till det samtalet. Vi måste fråga oss vad vi gör med oss själva, som människor, om vi både bildligt och bokstavligt måste kliva över lik på vägen till jobbet. Vi måste fråga oss vad det innebär, inte bara för den som ligger där, utan för oss, själva, vi som står upp. Vad betyder det för våra möjligheter att utveckla solidaritet och kärlek om vi hela tiden måste ”stänga av” och ”stänga igen” för att komma framåt? Vi måste fråga oss hur vi ska kunna utveckla ett samhälle med bärande idéer om jämställdhet, solidaritet och respekt för varje människas värde om vi samtidigt klamrar oss fast vid föreställningar om att det värdet går att ange på en prislapp?
Uppgiften för framtiden är att formulera en politik som grundar sig på mänskliga rättigheter, för alla, dvs. utveckla ett systematiskt, organiserat, långsiktigt politiskt arbete mot alla former av diskriminering (kön, klass, etnicitet, funktionalitet). Där har de etablerade partierna svikit. Diskriminering behandlas idag som ett ”särintresse” inom den etablerade politiken. Det ses som en fråga om juridik i stället för politik. Diskriminering beskrivs som brott mot lagar i ställe för att den grundläggande samhälleliga maktkonflikten synliggörs och lyfts fram.
Därför ligger det en stor förändringskraft i feminismen. Den utgår inte primärt från fördelningen av pengar utan har sin utgångspunkt i mänskliga rättigheter. F!:s valframgång i Simrishamn handlade om visionen om demokratisk dialog, en vitalisering av det parlamentariska arbetet och att respekt för varje människas lika värde, dvs. stopp för all diskriminering, skulle vara grund för kommunens utveckling. Det här går naturligtvis inte att genomföra på fyra år och självklart kommer vi ta budgeten till hjälp men för en gång skull så handlar det inte om pengar utan om människors lika värde.
GOTT NYTT FEMINISTISKT ÅR!