30 maj Feministbrev 129 – Vi måste vitalisera demokratin!

Att bygga ett samhälle som präglas av jämställdhet och frihet från alla former av diskriminering handlar om demokrati. Demokrati betyder vi. Det är vi alla som ska vara med och bestämma. En del kommer att sitta hemma men då ska du kunna skicka någon i ditt ställe. Någon som du vet tycker ungefär som du. Någon som kan företräda dig.

Efter att ha tittat på partiledardebatten i TV igår (söndagen den 29 maj) framstår behovet av vitalisering som skriande. Det var en lång debatt där väldigt lite blev sagt. Hur många lärde sig något nytt? Hur många fick reda på något som vi inte redan visste? Partiernas positionering följde den upptrampade stigen. Sänkta löner och avreglering på ena sidan. Försvar av ”den svenska modellen” på andra sidan. Men i avgörande framtidsfrågor var det ett besvärande mummel.

Kärnkraften – samtal pågår. Vattenfall och kolet – utredande granskning pågår. Bostadsbyggandet – samtal pågår. Och jag kan lägga till några ämnen som inte var uppe alls. Pensionsfrågan – samtal pågår i den pensionsarbetsgrupp där alla måste vara överens för att det ska kunna bli någon förändring. Värre än Vatikanen alltså! Det nyligen beslutade värdlandsavtalet som klubbades igenom i riksdagen utan någon säkerhetspolitisk analys och debatt, utan som en intern försvarspolitisk teknikalitet.

Jag har inget emot samtal och överläggningar. Det är bra att vi pratar med varandra. Men vi kan inte låsa in de politiska samtalen i slutna rum och vi kan inte avpolitisera frågor som har stor politisk betydelse. Då får nämligen alltid de krafter som vill försvaga demokratin luft under vingarna. Och precis så blev det i gårdagens debatt. Jimmy Åkesson vann, sa väljarna i en undersökning och samma tyckte många kommentatorer. Han kunde sitta där som en domare och konstatera att det var ett väldigt käbbel när det i själva verket fanns verkliga problem att tala om och så fick han utrymme för SD:s välkända problemformulering – allt är invandringens fel.

Vi lever alltså i ett samhälle där vi har olika åsikter om hur det ska vara, beroende på vilka vi är, var vi kommer ifrån och hur vi förhåller oss till de ”gängse” normerna. För att ändå kunna fatta beslut som rör hur vi vill ha det i vår samtid och framtid har vi byggt upp ett system som vi kallar för representativ demokrati och parlamentarism. Det är de politiska partiernas uppgift att företräda de olika åsikterna och värderingarna, föra in dem i de olika parlamentariska rum vi har skapat, diskutera och sedan votera (rösta) och när det förslag som får flest röster vinner så blir det så. Enkelt uttryckt.

Själen och hjärtat i partierna är alltså konflikt. Att identifiera konflikten, formulera problemet och utifrån den egna ideologiska utgångspunkten och den egna väljargruppens intressen lägga fram lösningar. Det här måste ske öppet så att alla kan avgöra om det parti som jag har gett förtroendet att representera mig verkligen gör det också. Annars tappar jag tilltron till hela systemet.

Idag är det tydligt att det inte räcker med den klassiska höger-vänster-skalans diskussion om ekonomisk rättvisa. Vi måste få med alla de andra maktfrågorna och konflikterna också. T.ex. den om klimatfrågan. Kollisionen mellan idén om ständig exploatering av jordens resurser och det faktum att jorden inte tål vad som helst. Eller den om mänskliga rättigheter och flykt och migration, där flera hundra människor miste livet i Medelhavet samma dag som partiledardebatten gick av stapeln och där partierna (Vänsterpartiet undantaget) ändå övertrumfade varandra med förslag om strypt invandring och hårdare tag. Politiken måste alltså få med hela den komplexitet som utgör samhällets alla mönster av makt.

Den hittillsvarande definitionen av politiken, fastfrusen och förstelnad i ett hundraårig partipolitiskt höger-vänster-tänkande, alltmer förälskat i sina egna symbiotiska fiendebilder, är otillräcklig. Att låta de nuvarande politiska riksdagspartierna utgöra definitionen på demokrati ställer medborgarna inför ett val mellan olika nyanser av patriarkal politik. Det vi behöver är en politik som hanterar flera olika maktordningar samtidigt, i sin ambition att omfördela resurser och skapa rättvisa. Helt enkelt en innovativ och inkluderande feminism som vågar utmana patriarkala strukturer varhelst de visar sig. Tur att den redan finns!

Gudrun