Mormor, kan du vända ditt ansikte till mig?
Det är mitt minsta barnbarn, 4,5 år, som ställer frågan. Vi har just gått igenom proceduren vid sängdags. På med pyjamasen, borsta tänderna, krypa upp i sängen och läsa saga, släcka lampan och vaggvisa. Jag lägger mig på rygg, han på sidan, bredvid. Efter en liten stund hör jag – Mormor, kan du vända ditt ansikte till mig? Och jag gör det och känner den lilla handen treva försiktigt över min kind innan den faller ner, tyngd av sömnen.
Jag upplever något särskilt, något stort och jag känner hur tårarna rinner. Att jag får vara den personen i hans liv. Att jag får ta emot hans önskan och vara den kärleksfulla trygghet som för honom in i sömnen. Att jag får finnas för honom. I kärlek.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på alla barn som just i samma ögonblick inte får något ansikte vänt till sig. Jag ser krigsbilderna från Gaza och från Ukraina framför mig. Och jag ser alla unga som är ute på gatorna och gör allt för att vi vuxna ska se dem och deras krav på en framtid på en bebolig planet. Jag översköljs av skam samtidigt som jag ligger kvar i mina tårar och tänker att jag aldrig ska svika ett barn som ber mig om att se det. Jag vill inte att vi, som lever nu, ska vara en generationen som inte tar ansvar för framtiden.
Ansvar. Det är vad barnen kräver, det är vad de unga kräver, det är vad vi som människor måste kräva av varandra och det är vad planeten kräver. Vi behöver vända våra ansikten till varandra och använda all den kraft som kärleken till allas våra barn och barnbarn ger oss.
Jag kommer gärna till dig – din förening, din arbetsplats eller till ditt nätverk och berättar mer.
Hör av dig till mig på gudrun@schyman.se