28 aug Feministbrev 241 – Rösta!

Det förra Feministbrevet, nr 240, fick ni i juni. Jag hade just lyssnat på riksdagens sista partiledardebatt och jag var inte imponerad. Tvärtom. Och jag efterlyste politiskt ledarskap.

Nu är vi inne i valrörelsens två sista veckor och jag efterlyser fortfarande politiskt ledarskap. Klimatkrisden accelererar och en hysterisk militär upprustning göder den. Vilket parti tar upp detta? Inget – vad jag kan se.  Det finns helt enkelt inget antimilitaristiskt parti i Riksdagen och det är ett stort problem. För mig när jag ska bestämma mig för hur jag ska rösta och för hela samhällsutvecklingen, där den planetära säkerheten står på spel.

Det borde vara uppenbart för fler att de enorma rustningskostnader som nu pressas fram,  i Sverige och i Europa och i övriga världen, tränger undan livsnödvändiga satsningar på omställning, samtidigt som de dränerar välfärdssystemen. Resultatet ser vi – extremväder ökar samtidigt som demokratin försvagas. Tilltron till politiken minskar. Vi ser hur högerextrema rörelser växer.

Vi ser och vi hör och i helgen var runt 50 000 människor ute på demonstration i Stockholm. Det finns en omfattande global forskningsstudie, omfattade 130 000 personer i 125 länder, publicerad i tidskriften Nature Climate Change, som visar att 89 procent av världens befolkning vill att deras regeringar gör mer för att bekämpa klimatförändringarna. Och som alltså saknar ett politiskt ledarskap, vill jag lägga till.

Klimatkrisen ökar risken för krig och militär verksamhet och stridshandlingar är enorma drivkrafter bakom de globala utsläppen och miljöförstöringen.  Extremt väder, torka och stigande havsnivåer skapar akut brist på dricksvatten och odlingsbar mark. Denna brist ökar risken för interna och regionala konflikter kring resurserna. När jordbruk och livsmedelsförsörjning slås ut tvingas miljontals människor på flykt. Detta sätter en enorm press på mottagande regioner och kan utlösa etniska och politiska spänningar. När stater försvagas av återkommande klimatkatastrofer minskar deras förmåga att upprätthålla säkerhet, vilket öppnar upp för väpnade grupper och inbördeskrig.

Militär verksamhet har ett gigantiskt och ofta dolt klimatavtryck. Världens militärer och försvarssektorer står för drygt fem procent av världens samlade växthusgasutsläpp. Stridsflyg, fartyg och tunga pansarfordon förbrukar enorma mängder fossilt bränsle. Under pågående krig sker massiva utsläpp när industrier, raffinaderier och städer bombas och brinner. Exempelvis har kriget i Ukraina orsakat hundratals miljoner ton koldioxidutsläpp. Bomber, minor och militära transporter förstör skogar, naturreservat och ekosystem som annars fungerar som viktiga kolsänkor. Kontaminerade marker tar många decennier att återställa.

När resurser och politiskt fokus flyttas till militär upprustning och krigshantering hamnar klimatarbetet i skuggan. Internationella klimatsamarbeten splittras, pengar styrs om från omställning till försvarsbudgetar, och länders kapacitet att klimatanpassa sina samhällen minskar drastiskt. Detta leder till ännu snabbare klimatförändringar, vilket i sin tur banar väg för nya konflikter, osv. Allt hänger ihop.

Här är vi nu och hur ska vi då se på framtiden? Hur ska vi få politiken att handla om detta? Detta som är existentiellt och där lösningarna inte låter sig paketeras i enkla höger-vänster-svar?

Vi får vara kreativa och aktiva. För mig är byte av regering en grundförutsättning. Sedan får vi bygga allianser. Starta medborgardialoger lokalt och överösa partierna med kreativa förslag. Eller starta nya partier. Det går. Jag vet det av egen erfarenhet. Partier är demokratiska verktyg och fungerar de inte får man skapa nytt. I Simrishamn heter vi ”Klimatinitiativ Simrishamn”.

Med hopp om ett högt valdeltagande som slår alla tidigare rekord!

Gudrun 😊