15 jun Feministbrev – 240 – Efterlysning
Jag har lyssnat på riksdagens sista partiledardebatt (10 juni). Hela. Den sista för riksdagsåret året och den sista innan valet.
Vad hade jag väntat mig? Alla partiledare är retoriskt skolade men hade de något att säga? Om t.ex. läget i världen. Om den accelererande klimatkrisen, om försvagningen av demokratin? Om hela denna omvärld som ju påverkar oss. Som bl.a. resulterar i högre bränslepriser och högre resekostnader. Eller talade någon om den hysteriska militariseringen? Om hur de enorma kostnaderna för kommande försvar påverkar utrymmet för välfärden. Äldrevården, skolan. Eller om betydelsen av att vi numera har 17 amerikanska baser i vårt land och där regeringen nu vill att de ensamma ska få bestämma hur samarbetet med allierade ska gå till. Riksdagen ska besluta om detta den 15 juni. Vi är ju en del av världen och världen är en del av oss. Eller?
Jag hörde alltså INGET om världen utanför Riksdagshuset eller utanför Sveriges gränser. MP nämnde orden ”rättvis omställning” och ”försvar för natur och miljö”. Centern talade om ”mer jobb och mindre utsläpp”. Vänstern pratade om sänkta hyror. Med samma vokabulär ville alla se ”ett starkt Sverige”, där fler går till jobbet och där mat- och hyreskostnader är vad en ”vanlig” människa/familj har råd med. Högern ville uppnå välstånd för alla ”vanliga” genom sänkta skatter och vänstern ville uppnå trygghet för samma ”vanliga” genom höjda skatter för de som redan har mest. Fel säger högern för ”Ansträngning ska löna sig!”
Alla lät som oppositionspartier, utan ansvar. Alla skyllde allt dåligt på de andra och alla lovade att den egna politiken skulle lösa allt. Trots att det inte finns någon majoritet. Tidö förlorar förmodligen valet när Liberalerna åker ur. Centern vill inte ha V med i en kommande regering. Vem som ska vara med vem och varför kommer antagligen att överskugga hela valrörelsen. Och jakten på alla ”vanliga” kommer att dominera.
Så jag har ett tips till partiledningarna: vi blir allt fler ”vanliga” som vet att vi lever i en pågående dramatik som kräver politiskt ledarskap. Vi vet att det handlar om att rädda liv. Om planetens överlevnad. En existentiell dimensionen som inte kan reduceras till en höger- vänsterfråga eller förminskas till politiskt blocktänkande.
Vi vet att vi behöver en grundläggande omställning av samhället och vi vet att det kommer att kräva allas delaktighet. Vi vet att vi behöver dialoger och samarbeten över traditionella gränser. Vi vet att vi behöver folkbildning och opinionsbildning, aktivism och parlamentariskt arbete, allt i syfte att dämpa den accelererande klimatkrisen. Och vi vet att det behövs ett politiskt ledarskap.
Tänk om vi ”vanliga”, i den sista partiledardebatten innan valet, hade fått förvånats av att se Andersson och Kristersson stå sida vid sida och deklarera ett politiskt ledarskap med en politik som byggde på Klimatpolitiska Rådets ställningstaganden och förslag. Där man bl.a. konstaterade att Klimatmålen fortfarande kan nås, men att kraftfulla beslut brådskar. Där mandatperiodens politik har varit otillräcklig ochutrymmet för att skjuta beslut på framtiden är uttömt och där rekommendationerna, till samtliga politiska partier bl.a. var:
- konkret klimathandlingsplan senast tillsammans med budgetpropositionen hösten 2027
- Utveckla det svenska klimatpolitiska ramverket till 2040
- Integrera klimatomställningen i den omfattande upprustningen av totalförsvaret
- Inför ett brett styrmedelspaket för transportsektorns och arbetsmaskinernas utsläpp
- Skapa stabila och långsiktiga förutsättningar för industriomställningen
- Förankra och bredda politiken för framtidens fossilfria energisektor
- Besluta om styrmedel för ökat nettoupptag i skog och mark
- Utforma en bioekonomistrategi för Sverige med ett samlat grepp om skogens roll
- Utveckla klimatpolitik för jordbruket
Om detta är vi överens, skulle de säga, för det handlar om att rädda liv. Precis som under pandemin. Och sedan skulle de ta varandra i hand och önska trevlig sommar.
Jag är övertygad om att vi är väldigt många ”vanliga” människor som skulle ha blivit väldigt glada över att äääääntligen få se ett politiskt ledarskap i stället för en politisk pajkastning. Vi vet redan tillräckligt. Det är inte kunskap vi saknar. Det vi efterlyser är modet att dra slutsatserna av det vi vet.
Trevlig sommar 😊
Gudrun