01 sep Feministbrev 231 – Se världen med kvinnors ögon!
Vi har nyligen haft Fredsfestival här i Simrishamn. Ett två-dagars intensivt folkbildningsarrangemang – för femte året i rad! Vi blandar författare och filosofer, artister och aktivister. Och så kaffe med hembakat förstås 😊 Mellan 80-120 i publiken. Hela tiden! Här kan du läsa mer, https://www.facebook.com/Fredsfestival2025. Det finns både bilder och referat.
Det var en klar majoritet kvinnor i publiken. Också bland de medverkande. Särskilt bland de som företrädde organisationer. Det får mig att tänka på en paroll som jag lanserade i Vänsterpartiet en gång i tiden, närmare bestämt inför valet 2002. Den löd så här: ”Vi ser världen med kvinnors ögon!” Jag tyckte det var en lysande slogan att ha i valrörelsen men jag fick inte igenom den. Majoriteten i partiledningen tyckte den var för radikal. Det blev för mycket feminism. Det skulle splittra partiet i valrörelsen. En mardröm, tyckte majoriteten. Jag tyckte det var fegt och lämnade sedan partiet, av det här skälet. Ur behovet av mer, inte mindre, feminism i politiken växte sedan Feministiskt initiativ. Resten är historia, som man säger.
Men jag blir påmind om det här, när jag läser en debattartikel av Parul Sharma, ordförande, UN Women Sverige och Ulrika Grandin, generalsekreterare, UN Women Sverige. (Kvinnor drabbas hårdast i Gaza-kriget)
De skriver att kriget i Gaza har kvinnors och barns ansikte.
De skriver att det pågår en humanitär katastrof i Gaza, där kvinnor och flickor bär en oproportionerligt tung börda.
De skriver att enligt FN:s Jämställdhetsorgan UN Women har över 28 000 kvinnor och flickor dödats sedan kriget började och närmare70 000 har skadats.
De skriver att den förväntade livslängden för kvinnor och flickor i Gaza har minskat med hela 30 år och på bara några få månader.
De skriver att hungern är extrem och akut.
De skriver att en miljon kvinnor och flickor saknar tillgång till tillräcklig mat
De skriver att kvinnor riskerar attacker med våld och sexuella övergrepp när de lämnar lägren för att skaffa mat.
De skriver att gravida kvinnor varken får tillräckligt med mat eller medicinsk vård.
De konstaterar att det här inte bara är en tragedi för Gaza utan en påminnelse om hur krig och konflikter världen över slår hårdast mot kvinnor och flickor. Vi ser det om och om igen. Om vi vågar se världen med kvinnors ögon.
Vi ser att patriarkala strukturer i registrerings- och distributionssystemen gör att män idag prioriteras. Och om vi tittar på vilka det är som ges utrymme att beskriva och informera och debattera den pågående katastrofen, så är det framför allt män. Män i uniform och män utan uniform. Män som ser världen med mäns ögon. Män som är besjälade av militarismen och som nu låter vapensmedjorna går på högvarv.
Kriget i Gaza har kvinnors och barns ansikte. Och då måste hjälpinsatser vara utformade för att övervinna de särskilda hinder som kvinnor möter. Då måste lokala kvinnoorganisationer få resurser att fortsätta sitt livräddande arbete. Då måste organisationer som UN Women och lokala kvinnoorganisationer i Gaza, som levererar mat, hygienartiklar, psykosocialt stöd och skydd till kvinnor och flickor, få stöd. Då måste vi kräva att humanitär hjälp till kvinnor och flickor prioriteras. Vi måste helt enkelt våga se världen med kvinnors ögon! Och prata om vad vi ser. För det är som artikelförfattarna skriver; – Tystnaden är inte neutral, den är dödlig.
Gudrun