21 feb Feministbrev 147 – Låt dem stanna!
Helgen den 17-18 februari 2018 protesterade människor runt om i Europas medlemsländer mot att flyktingar utvisas till Afghanistan. Så här såg det ut i Simrishamn; https://www.facebook.com/fiosterlen/videos/1585132321542262/. Mötet var ett samarrangemang mellan F! Österlen och volontärsgrupperna.
Det gäller ensamkommande barn men det gäller också vuxna. Många som har ett ursprung i Afghanistan har i själva verket inte varit där. Det handlar om barn till föräldrar som flytt och det kan vara personer som har varit på flykt genom olika länder i åratal.
Säkerhetsläget i Afghanistan förvärras stadigt. Representanter för myndigheterna i Kabul uppmanar länder att överhuvudtaget inte sända tillbaka flyktingar dit. Amnesty kräver stopp på utvisningarna.
Röda Korset tvingas dra ner på sin verksamhet p.g.a. säkerhetsläget. Rädda Barnen lämnar Afghanistan eftersom det är för osäkert att verka där. UNHCR (FN) förklarade i sin senaste rapport att Afghanistan nu är ett land krig. Talibanerna anses ha mer eller mindre kontroll i 70 % av Afghanistan.
IS ökar sin aktivitet i landet. USA sänder mer trupper och ökar flygattackerna. Landets regering har inga möjligheter att skydda sina medborgare.
Regeringen i Sverige har gjort ett tillfälligt stopp av deportationer eftersom säkerhetsläget blivit så allvarligt att UD:s tjänstepersoner, som ska ta emot deporterade flyktingar, kallats hem.
I Simrishamn, där jag bor och är kommunpolitiskt verksam, finns både ensamkommande och barnfamiljer som riskerar att skickas till ett land som de aldrig varit i eller inte bott i sedan länge. Ett land som saknar säkerhet och trygghet och som för de flesta kommer att innebära nya umbäranden på nya flyktvägar. Den enda rimliga hållningen borde vara – Låt dem stanna!
Under år 2017 tog tolv (12) unga sitt liv. Tolv unga människor som efter månadsvisa obegripligt farliga flyktvägar tagit sig ända hit till Sverige i hopp om en framtid. Tolv unga människor som inte stod ut med ovissheten eller som, efter avslag, fann döden bättre än deportation.
När den tillfälliga lag som i ett slag förändrade Sverige från Europas mest generösa flyktingland till en plats i bottenligan var ute på remiss så varnade både Barnombudsmannen, Rädda Barnen, Amnesty och UNHCR för att just barn och unga skulle fara mycket illa av lagen. När PUT (permanenta uppehållstillstånd) blev TUT (tillfälliga uppehållstillstånd) och familjeåterförening i princip omöjlig skulle tillvaron bli en katastrof för många. Den majoritet av riksdagens ledamöter som röstade igenom lagen kände alltså väl till vad som kunde bli följden. Nu har farhågorna besannats och statistiken finns på plats. En överväldigande majoritet av riksdagens ledamöter fortsätter ändå att stödja en politik som dödar.
Runt om i vårt avlånga land arbetar volontärer för fullt för att försöka mildra effekterna av den brutala politiken. Det bildas grupper lokalt och många öppnar sina hem när Migrationsverket beordrar tvångsförflyttning för att de ska stänga igen sina boenden och mottagningsenheter. Många kommuner vägrar att ta ansvar eftersom Migrationsverket, enligt regelverket, har det. Ofta gömmer sig kommunens ledning bakom paragraferna. Kommunen hänvisar till Socialtjänsten som i sin tur hänvisar till Migrationsverket som i sin tur hänvisar tillbaka till kommunen som i sin tur, ibland, låter sig påverkas av opinioner men som då lägger över hela ansvaret på volontärerna. Får en ensamkommande en bostad hemma hos någon så kan hen få stanna men utan ekonomiska förutsättningar. Går hen i skolan och sköter sig kan tidsfristen utsträckas en termin men sedan är det stopp. Det finns unga på gymnasiet i Simrishamn som tvingas åka in till Malmö och sova på Centralen eller något annat nattöppet för att nästa morgon åka ut till skolan. Det finns en trebarnsfamilj som bott här i snart två år och där barnen går på förskola/skola och som nu ska tvångsförflyttas till någon av Migrationsverkets förläggningar norröver. De väntar på besked och står under Migrationsverkets ”beskydd”. Kommunen har inget formellt ansvar och kommunledningen har transplanterat in stenhjärtan MEN kommunens invånare står inte ut. Vi startar insamling till hyra så de kan stanna. Och det här är inget ovanligt. Den enda anständighet som fortfarande finns bärs av volontärer. I hela landet.
Vi, och alla andra om inte står ut, kräver att omflyttningarna av unga och barnfamiljer som befinner sig i asylprocess omedelbart stoppas! Och, utifrån den rättsosäkerhet som finns, parad med en skriande brist på kunskap om barnperspektiv, kräver vi ett stopp av alla utvisningar av ensamkommande barn och unga. Alla som varit här i mer än ett år ska få stanna!
Jag tycker det är enkelt. Tänk på hur du skulle vilja att din egen 18-åring skulle bli behandlad om det skulle hända något. Eller om du själv skulle vara tvungen att fly för livet med din familj.
Den brutala lagstiftning som idag skördar liv är tillfällig, till 2019. Det betyder inte att den måste gälla så länge. Vi kan hjälpas åt att förkorta den tiden och vi kan tillsammans höja våra röster för en human flykting och asylpolitik. Förra helgen var ett tillfälle och det kommer fler!
Gudrun