Feministbrev 138 – Frustrerade ledarskribenter fräser över Feministiskt initiativ

 In feministbrev, nyheter, publicerat

Feministiskt initiativ har haft kongress och  i och med det synts och hörts en del i media. Både före, under och efter kongressen. Något som retat upp en del manliga ledarskribenter. Sydsvenskans Henrik Bredberg skriver den 27 mars att han tycker det är ”En gåta att Gudrun Schyman går hem”. I stugorna får man förmoda att han menar. I DN skriver Erik Helmersson att ”För F! är pengar gratis och allt är männens fel”.

F!:s kritik mot militarismen, till förmån för mänsklig säkerhet, vårt Nej till medlemskap i Nato, att vi vill riva upp den nuvarande asyllagstiftningen,  och våra krav på arbetstidsförkortning, jämställda löner, stärkt A-kassa, tandvård som en del av sjukvården och höja pensioner,  visar att vi, enligt ledarskribenterna, är ett oseriöst överbudsparti.

Som bevis anförs ett Aktuellt-inslag före kongressen, där jag fick frågan om hur allt detta skulle betalas och där jag skulle säga en total summa för hela paktetet. Vilket naturligtvis inte är möjligt eftersom det handlar om olika saker som ska göras på olika sätt och under olika lång tid. Men självklart ska vi räta ut alla eventuella frågetecken när vi gör vår egen stadsbudget. I god tid till valet. Precis som alla andra partier. Vi har inget annat sätt att räkna och vi har inga andra pengar. Reformer finansieras med inkomster (skatter, avgifter) och/eller sänkta utgifter (besparingar) och i undantagsfall med lån. Det handlar om omfördelning av pengar som kommer in och det handlar om fördelning av pengar som går ut.

Tar vi arbetstidsförkortningen så finansieras den genom förhandlingar om fördelningen av produktivitetsutvecklingen i samhällsekonomin, på samma vis som tidigare arbetstidsförkortningar finansierades. Alliansregeringen valde att ta ut reformutrymme i sänkt skatt. Det går lika bra att ta ut i generellt sänkt arbetstid. Så gjordes det när vi gick från 48 till 40 timmars arbetsvecka. Det tog onödigt lång tid men inga företag gick i konkurs och lyset slocknade inte i landet. Vi får också minskade kostnader för A-kassa eftersom fler kommer att behövas i arbete. Vi får minskade kostnader i sjukförsäkringen när fler orkar mer och inte blir sjuka av stress. Det finns alltså både  plus och minus för samhällsekonomin.

Tar vi pensionsfrågan så finns det nödvändiga förändringar både på lång och kort sikt. Omedelbart måste garantipensionen höjas upp till 12000 kr/mån, dvs. i linje med det som EU betecknar som gränsen för fattigdom. För det behövs mer pengar in i systemet genom en höjning av avgiften. Långsiktigt behöver vi förändra beräkningsgrunderna. Vi vill ha de 20 bästa åren av 30. Nuvarande system har enbart livslön och 40 år som intjäningsgrund. Det permanentar varje löneorättvisa och varje obalans i anställningstryggheten och straffar alla som någon gång är borta från jobbet (sjukdom, arbetslöshet, studier, vård av barn eller anhörig, osv.). Vi vill också lägga mer pengar i grundpensionen och mindre i tjänstepensionen, för att jämna ut mellan olika anställningar. Just detta kostar inget men arbetsgivare behöver rikta om inbetalningarna.

Tar vi frågan om lönerna vill vi ge Medlingsinstitutet i uppdrag att modernisera lönebildningen genom att ha jämställda löner som övergripande mål och inte som nu, medla inom ”märket”, som ju betyder fortsatta löneskillnader mellan manskodade och kvinnokodade verksamheter. Frågan har diskuterats i mer än 30 år och ingen annan har hittills vågat utmana både arbetsgivarnas och de manligt dominerade fackens tolkningsföreträde. Vi gör det och fler och fler förstår att det är nödvändigt att pappa Metall tar det lite lugnt medan mamma Kommunal kommer ikapp. Vi vill i början av den processen ha en samhällelig lönefond som ska bekostas av både stat och arbetsgivare.

Jag kan naturligtvis fortsätta att gå igenom betydligt fler av våra förslag men jag tror att många av er redan nu förstår att den här typen av frågor inte går att bunta ihop i en klumpsumma i en fem-minuters intervju – om syftet är att få seriösa svar. Vilket det absolut inte var. Varken i Aktuellt eller i de nu refererade ledarkommentaren.

Det är för mig en gåta att det inte finns ett mer seriöst intresse för sakfrågorna i media. Men det kanske är så enkelt att det handlar om en frustration över att feminismen tar ton!

 

Gudrun Schyman

Recent Posts

Start typing and press Enter to search