Feministbrev 127 – Jag är inte rädd

 In feministbrev, nyheter, publicerat

-Jag är inte rädd för någon längre! brukar jag säga när jag ska beskriva fördelarna med att bli äldre.

Det kan låta kaxigt men det är sant. Det handlar om att inte längre vara rädd för att göra bort sig, för att säga fel eller tycka fel, att inte längre vara rädd för ”män med makt”, att inte göra mig till, att inte anstränga mig för att ”passa in” eller vara rädd för att ”sticka ut”. Det handlar helt enkelt om att jag tycker jag vet vem jag är och att jag ser på mig själv som både klok och kunnig. Det finns en frihet i att vara den jag är. När det jag säger och gör utåt stämmer med det som jag känner inåt.

 

För mig är det här motsatsen till rädsla. Jag har haft den. Dåligt självförtroende, bildningskomplex, förväntningar enligt stereotypa könsroller som en del av vuxenblivandet. Klassresor ger blåmärken i själen. Könskonflikter ger både fysiska och psykiska blåmärken. Samtidigt ser jag hur mina erfarenheter lagt grunden för den jag är nu. Resan från offer och utsatt till aktör för förändring började för mig genom utbildning, på Socialhögskolan. Att jag kom att se mig själv också som en samhällsbärare, som en medborgare med möjlighet att vara med och bygga i ett större sammanhang, utanför mig själv, var en frukt av att det fanns en vital civilisationskritisk samhällsdebatt, där det sociala arbetet var en självklar del. Det här var på 70-talet. Den tid då det fanns frihet i luften. En tid av politiskt engagemang. En tid då många av de främsta jämställdhetsreformerna såg dagens ljus. Avskaffandet av sambeskattningen, utbyggnaden av förskolan och äldreomsorgen, införandet av föräldraförsäkringen, en modernisering av sexualbrottslagstiftningen, osv.

 

Det fanns förstås ett politiskt motstånd och de nyliberala idéerna, med individualism och konsumism i högsätet, tog så sakteliga över för att slutligen blomma ut i de superindividualistiska ”välj-själv”-livet. Och då händer det. Då står vi där med våra putsade varumärken och valfrihetscheckar för livets alla situationer. Då finns det ingen att luta sig mot eller med. Då finns inget ansvar att utkräva. Politiken har abdikerat till att bli en ”möjliggörare”. Du står där ensam i ett klaustrofobiskt ”innanförskap” i ett samhälle som alltmer börjar likna ett gated community. Eller är du förlorad i ”utanförskap”.

 

Då ligger rädslan lätt på lur. Rädslan som understryker skillnaden på ”vi” och ”dom”. Rädslan som skapar förakt för ”dom andra”, som undergräver tilltron till medborgarskapet och fräter på tilliten till samhället. Den rädsla som bygger murar i stället för broar.

 

Vi ser den här utvecklingen lokalt, regionalt och globalt. Men jag, just hemkommen från flyktingkaoset i Grekland, jag som just sett hur den europeiska humanismen har kapsejsat på Lesbos stränder, jag som sett hur rädslans beslut i både Stockholm och Bryssel får katastrofala konsekvenser för hundratusentals människor på flykt undan terror och militärt våld, jag har också mött något annat.

 

Jag har mött mod och kärlek. Jag har mött alla volontärer och sett vilket fantastiskt arbete de gör. Jag har mött frivilliga från Europa men också från USA och Kanada. Människor som tar ledigt från sina jobb och reser till Grekland för att göra en insats. Och jag har sett de grekiska invånare som gör på samma sätt. Lärare som går ner på deltid för att hjälpa till. Studenter som tar studieuppehåll för att hjälpa till. Läkare som jobbar dubbelt. Sjuksköterskor och barnmorskor. Apotekare och rörmokare. Byggnadsarbetare och kockar. Bussförare och psykologer. De möter de flyende på stränderna, ordnar bussturer till öppna läger, ser till att traumatiserade för särskild vård, att gravida får kontroller, att funktionsnedsatta får hjälpmedel, osv. De bygger små fungerande öppna samhällen runt flyktingarna.

 

Volontärer bygger inte i sten. De bygger i solidaritet. Det är kärlekshandlingar i en omfattning som jag önskar att fler fick se. Och jag vet att fler ser. Kanske inte i Grekland men här, på hemmaplan. Alla volontärer som fanns på perrongerna i höstas. Alla som nu avsätter timvis med tid för att möta de nyanlända med kläder, mat, samtal, möten, kurser, osv. Alla som vittnar om att de får så mycket tillbaka, att deras liv fått ett helt annat innehåll, en mening.

 

Det är detta som är det stora i det som nu sker. Att det i skuggan av den politiska och humanitära kollapsen faktiskt växer en gränsöverskridande solidaritetsrörelse, det är det som är hoppet. Den här rörelsen kommer att växa, både lokalt, regionalt och globalt. Den behöver organiseras och få en politisk riktning så att mänskliga rättigheter, frihet från diskriminering och frihet från alla former av våld också blir en självklar del av den parlamentariska politiken.

 

Det är modet som förenar oss – inte misströstan. Det är hoppet som förenar oss – inte rädslan.

 

Gudrun

 

Här finns några artiklar om flyktingsituationen:

http://www.etc.se/debatt/var-ar-solidariteten-med-de-terrordrabbade-flyktingarna

https://feministisktperspektiv.se/2016/03/24/gudrun-schyman-fi-europas-humanistiska-fernissa-flagnar/

http://www.ystadsallehanda.se/simrishamn/schyman-besokte-lesbos/

 

Recent Posts

Start typing and press Enter to search