Feministbrev 124 – Ett år har gått – tankar inför framtiden

 In feministbrev, nyheter, publicerat

Ett år har gåttSällan har det varit så grått. Och rått. Människor mäts nu med nya mått.

Majoriteten av de politiska partierna hävdar att här är det fullt. Här går vi på knäna och händerna räcker inte till. Vi kan inte ta emot fler med värdighet. Vi kan inte garantera tak över huvudet. Vi håller på att tappa andan här. Det måste ni förstå. Vi stänger. Drar ner rullgardinen och släcker ljuset. Det kanske är bäst att ta ner julstjärnan också, eller? Så grått, så smått, så rått.

 

Jag vill beskriva en annan utveckling för att på det sättet vara en del av en rörelse framåt. En rörelse som vill förändring. Som påverkar och skapar. Som ser varje människas unika förmåga att vara artist och aktivist i den ständigt pågående pjäs som heter utveckling.

 

Öppen hand, öppet hjärta, öppna gränser – med kärleken som drivkraft. Vad är vi så rädda för? ”Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös”, skrev Stig Sjödin, 1917-1993, arbetarförfattare med rötter i järnverk och brukssamhälle i Sandviken. Och jag tror han hade helt rätt! Kärlek i betydelsen att respektera varje människa, utan eget behov av kontroll eller dominans. Att visa respekt utan krav på motprestation. Att älska förutsättningslöst. Som vi gör med barnen. För att vi vet att det är nödvändigt för överlevnaden och utvecklingen. Varför glömmer vi det när vi blir vuxna?

 

Alternativet till dominans och kontroll är att ta fasta på det faktum att vi inte klarar oss själva. Inte utan varandra och inte utan det jordklot vi lever på och av.  Alternativet är att erkänna vårt djupt mänskliga beroende och att sedan koppla ihop det med mänskliga rättigheter, dvs. ett beroende med bibehållandet av varje individs självständighet,  inkluderande en global hållbarhet.

 

Kan då beroende och självständighet finnas samtidigt? Absolut. Jag tror t.o.m. att ett erkännande av beroende, ett mänskligt beroende, är förutsättningen för självständighet. För i beroendet ligger sambandet mellan individ och samhälle. En människa som förstår värdet av andra människor vill också andra väl. Att få färdas väl genom livet blir vår gemensamma ambition i samhällsbygget. Den gemensamma omsorgen gör det möjligt för alla, oavsett, att leva ett självständigt liv.

 

Utopiskt? Säkert inte. Det som däremot är säkert att den utveckling vi ser idag i hög grad bygger på ett förlegat patriarkalt och destruktivt tänkande som i grunden äventyrar många människors liv, hela kulturer och hela klotets överlevnad. Ingredienserna är det klassiskt patriarkala – dominans och konkurrens. I varje relation, från den mest intima till den internationella, uttrycks detta. En dödsdans. Kriget mot kvinnorna, det beväpnade våldet i våra samhällen, den militariserade säkerhetspolitiken med sina alltmer sofistikerade vapen. Pengarna, kraften, utvecklingen går till detta i stället för till omställning och omvårdnad (i vid bemärkelse).

 

Att fortsätta detta är naturligtvis vansinne. Dags att tänka om! Det positiva, och faktiskt storslagna, med klimatmötet i Paris var att avtalet, med alla sina brister när det gäller konkreta mål och alla sina svagheter i vaga formuleringar om ansvarsfördelning, ändå visade att det faktiskt går att komma överens om en gemensam problemformulering på global nivå – klimathotet. Processen har gått från förnekelse till förståelse, från att många ville måla upp fiendebilder/ och skylla på andra, till att också se sin egen roll. Det är en förflyttning som andas optimism och den bygger på en förståelse av det gemensamma beroendet.

 

Nästa nödvändiga civilisatoriska steg gäller våldet. Vi behöver en global överenskommelse om militär nedrustning, med målet global avrustning. Att frågorna hänger samman, klimat och säkerhet, ser nu allt fler och att människor på flykt både är offer för miljöförstörelse och väpnat våld blir alltmer uppenbart. Utmaningen är att bryta med det militärindustriella komplex som idag framgångsrikt beväpnar varje konflikt.  Och utmaningen är att ersätta militär säkerhet med mänsklig säkerhet. Ambitionen måste vara att världens ledare ska förstå att vi måste lösa konflikter utan att samtidigt skapa eller vidmakthålla fiendebilder och att världens industriledare ska förstå att omställning till civil produktion är en nödvändig och positiv utveckling. Precis som med miljöfrågorna. Omställning blir en strategisk utvecklingsfråga för varje politisk och industriell ledning.

 

Det betyder också att vi står inför att skapa en ny kultur i politiken. Där vi definierar makt som något annat än strävan efter kontroll och dominans. Där makt i stället betyder självständighet att delta och att skapa, både i samhället, som medborgare, och i mitt eget liv. Där politikens roll blir att synliggöra konflikter och presentera lösningar som inte innefattar våld och som saknar fiendebilder att fäktas med/mot. Demokratiutveckling alltså. Samhällsutveckling byggd på kunskap, forskning och fakta. Det vi behöver allra mest just nu. När nationalismen går framåt måste vi våga höja blicken och beskriva ett samhälle som tar mänsklig utveckling och hållbarhet på allvar och som ständigt stärker respekten för mänskliga rättigheter.

 

Sverige skulle kunna ta täten i detta historiska förändringsarbete. Det skulle passa bra för en feministisk regering. Utrikesminister Margot Wallström skulle på det här sättet kunna konkretisera den feministiska utrikespolitiken på ett helt banbrytande vis. Feminismens bidrag i politiken är just detta – att i grunden utmana patriarkatet och dess olika institutioner!

Jag vill gärna se en löpsedel med texten: ”Sverige först med stopp för all vapenexport. Presenterar plan för militär nedrustning!” Gärna redan under år 2016!

 

 

Gott Nytt År!

Gudrun

Recent Posts

Start typing and press Enter to search