Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Gudrun Schyman | Feministbrev 81 – Mandom, mod och morske män!?!
203
post-template-default,single,single-post,postid-203,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Feministbrev 81 – Mandom, mod och morske män!?!

Idag, den 25 november, är det den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. Michelle Bachelet, chef för FN:s enhet för jämställdhet och stärkande av kvinnors rättigheter (UN Women) gör idag följande lista (Sydsvenskan):

– 603 miljoner kvinnor lever i länder där våld (mot kvinnor) i hemmet ännu inte betraktas som ett brott

– Sexuellt våld är fortfarande omfattande och systematiskt såväl i fred som i konflikter

– Runt om i världen har hela sex av tio kvinnor utsatts för fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid

– Över 60 miljoner kvinnor gifts bort och mellan 100 och 140 miljoner flickor och kvinnor har genomgått könsstympning

– Mer än 100 miljoner flickor ”saknas” på grund av selektiva aborter och en preferens för söner

– Mer än 600 000 kvinnor och flickor smugglas över gränserna varje år, de allra flesta för sexuellt utnyttjande

– Våld mot kvinnor är fortfarande en av de mest utbreddas kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och ett av de minst åtalade brotten.

Michelle Bachelet uppmanar regeringarna att ta ansvar och kräver ett politiskt ledarskap, tillräckliga resurser, effektiva lagar och åtal av förövarna. Hon menar att våld kan förebyggas om vi använder utbildning och information för att förändra normerna. Men då måste männen engageras i basarbetet och kvinnorna bli delaktiga i ledarskapet, menar hon.

Den svenska regeringen, jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, säger i ett uttalande idag (www.regeringen.se/sb/d/8110/a/181239): ”.. Inte heller Sverige är en fristad. Här dör i genomsnitt 17 kvinnor varje år efter våld av någon de har eller har haft en relation till. 300 kvinnor och 1000 barn flyr varje år till kvinnojourernas beskydd. Där sover de 79 000 nätter på flykt undan någon de tidigare somnat tätt intill. I världens mest jämställda land är hemmet alltför ofta en brottsplats. Ingen jämställdhetsfråga är mer angelägen än att stoppa våldet. ..” Verktygen ska vara förebyggande arbete genom kunskap, utbildning, fånga upp potentiella förövare, bättre rutiner hos rättsväsende och fortsatt stöd till kvinno- och tjejjourer.

Idag kom också Feministiskt initiativ med en rapport om Mäns våld mot kvinnor (www.feministisktinitiativ.se). Där konstaterar man att våldet mot kvinnor stadigt ökar, trots riktade insatser från regering och organisationer. Under år 2010 anmäldes 27 200 fall av misshandel mot kvinnor jämfört med 24 097 anmälningar år 2005. Ensamstående mödrar med små barn är en särskilt utsatt grupp. En annan stor grupp är kvinnor som blir utsatta för våld i yrkeslivet. Mörkertalet i statistiken är stort när det gäller våld i nära relationer men uppskattningsvis var det 160 000 kvinnor som utsattes för våld under 2010.

Feministiskt initiativ definierar träffande våldet som en ”mansfråga”. Män står för drygt 90 procent av allt våld i samhället. Våld som inte bara drabbar kvinnor utan även barn och andra män.

– Det är tydligare en någonsin att detta är ett samhällsproblem som angår oss alla, särskilt oss män. Det är en mansfråga som ytterst handlar om säkerhet. Det räcker inte bara med insatser som ger kvinnor ett skydd och vård efter misshandel, utan vi måste arbeta förebyggande. Våldet kommer inte att upphöra förrän vi män utmanar oss själva och står emot den manlighet som underförstått ger oss rätten att slå., säger Carl Emanuelsson, talesperson för Feministiskt initiativ (Sydsvenskan).

Män har ett särskilt ansvar och en särskild möjlighet att ifrågasätta just de strukturer som skapar och formar män. För att få mäns våld att upphöra måste vi våga utmana bilden av den svenska mannen som jämställd och vi måste börja tala klarspråk om våldets mekanismer, både i de nära relationerna, i det lokala samhället och i den globala miljön.

Att våldet ligger nära för män hänger ihop med den normativa föreställningen om män – män ska vara stora och starka och kunna ta till våld när orden tryter. Och om männen ska vara stora och starka måste kvinnorna vara små och svaga och söka mannens beskydd. Både mot inre fiender (män kan tillåtas ha en ”uppfostrande attityd) och yttre fiender (tidskrävande vänner, andra män, relationer som hotar släktens ”heder” eller andra, av ”fädernes”-landet definierade fiender).

Vad jag vill säga är att den yttersta manifestationen av legitimerad manlig våldsutövning ser vi i militarismen. Nationalismen, ibland geografiskt utökad till stormaktsregionalism, är den ideologiska och geografiska plattformen (nationella gränser, EU:s gränser). I botten ligger föreställningen om dominans och kontroll.

Ska vi komma åt grunderna för mäns våld måste vi också börja ifrågasätta allt detta. Vi behöver synliggöra sambanden. Från förskolan till försvarsmakten. Från tv-spelen till de militära invasionerna som görs i namn av kvinnors frigörelse och framtvingande av demokrati.

Ett samhälle som bygger på hot om våld föder rädsla och rädslan dödar kärleken. Rädslan begränsar oss som individer. Rädslan förstör vår förmåga att utveckla trygga relationer. Rädslan dränerar samhällsbygget på empati och kreativitet och omöjliggör nödvändiga ingredienser som helhetssyn, långsiktig hållbarhet och global solidaritet. Vi blir fångar på fort av individuell fåfänga och drunknar i navelluddet.

Därför är det dags för gemensamma tag mot det patriarkala våldets samtliga former (det privata, det lokala, det regionala, det globala och det legala). De som har mest makt har störst möjlighet att förändra. Alla män som inte är bekväma med idén om att låta livet fyllas av våld och virilitet, med karismatiskt karriärsug dygnet runt, kombinerat med ständigt stånd och patriarkal pansar runt hjärterötterna – kom ut ur de moderna jordkulorna och engagera er för rätten att vara människa!

Ni måste inte vänta tills ni gått i pension (som Percy Barnevik och andra). Då kan det vara för sent!

Gudrun Schyman

Tags: